ÅSIKT

Allmogen dansar och ler

CLAES WAHLIN om I onda ärenden på Västanå teater

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jörgen Bodner, Jakob Hansson Hultcrantz och Anna Jankert.
Foto: LARS SUNDESTRAND
Jörgen Bodner, Jakob Hansson Hultcrantz och Anna Jankert.

Få instrument är så djupt nedsänkta i sin omgivning som folkmusikens. När nyckelharpan ljuder är myllan och grankådan om hörnet; bonden slår höet och moran väntar i ångande kök. Långkjolen virvlar medan tummarna fattar stolt i västen.

Desto modigare av Västanå Teater att låta sina berättelser förmedlas mot en faluröd spaljé med en gammal kökssoffa som huvudsaklig rekvisita. Anna Jankerts kjol är svart och lång, västarna på herrar Jörgen Bodner och Jakob Hultcrantz Hansson välsydda. Och nyckelharpan sjunger. Hur lätt hade inte kådan blivit seg och stelnat, hur lätt hade inte myllan blott blivit jord och felan ett gnissel.

Leif Stinnerboms berättarteater är i Stockholm fram till och med söndag. Man bjuder sex berättelser, valda efter humör ur en fatabur om nio, alla ursprungligen noveller av Anton Tjechov respektive Selma Lagerlöf. Oftast är det något främmande, otäckt som bryter in i en stilla vardag. En vand-rare som visar sig vara döden, en hustru med häxtendenser eller kanske ett upptåg av en städbenägen bondmora.

Ensemblen skiftar ledigt mellan att berätta och gestalta, glider musikaliskt genom texten och landar med slutpoängen elegant som ett nysåpat furugolv. Någon halkrisk tycks inte föreligga, vilket kanske är synd. För vad är det egentligen som förmedlas i dessa till synes oskyldiga berättelser?

Låt vara att man blinkar ironiskt åt könsrollerna, men det finns också något på lurt i själva kombinationen av musik, rakt berättande och allmoge. Är det skrönan som bäst passar den traditionella agronomklassens liv och leverne? Möter vi inte här en nostalgi, en romantisering som trots sin värme och humanism likväl bär ett slags präktighetens hyvlade fördomar om folk och fä?

Det är som om grankådan ändå till slut vinner, den må vara en rejäl naturprodukt, men saknar den strävhet och obestämdbarhet som nog även den historiskt berättande allmogen en gång besatt.

Teater

Claes Wahlin