ÅSIKT

Det slitnas historia

ULRIKA STAHRE om Mike Bode & Staffan Schmidts utställning i Göteborgs konsthall

1 av 2
Vaktstugan nedmonterad och återuppbyggd i konsthallens borgerliga rum.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sällan är konstutställningar enbart visuella. I stället finns ett textsammanhang, ett socialt, kulturellt, bildhistoriskt, ironiskt sammanhang som det kan vara bra, för att inte säga nödvändigt, att känna till. Bara ibland kan man strunta i alla omständigheter och flyta fritt. Inför Mike Bodes & Staffan Schmidts utställning går det att göra både och. Sedan flera år tillbaka har de arbetat med undersökande projektutställningar och på Konsthallen i Göteborg slåss inte det visuellt begripliga med icke-visualiserade.

En brett upplagd utställningskatalog med tiotalet akademiskt skolade bidrag samarbetar med en vaktstuga, några objekt, en film, ett ljudband samt stora diaprojektioner och väver sakta samman en historia. Den är berättelsen om ett semesterhem i Vellinge tillhörigt arbetarna på Addo - ett familjeföretag som tillverkade mekaniska räknemaskiner (ett av den elektroniska utvecklingens offer) - och förvaltat rakt igenom och lite förbi folkhemstiden. Gemensamhetsdrömmar förverkligade alldeles intill och alldeles innan de stora villorna, som framstår som fulländade, men döda, stilexempel.

Semesterhemmets fulhet blir en seriösare kulturbärare än den påkostade enfamiljsvillan. Inte för att den representerar folkhemsnostalgi utan för att den äger det användas och slitnas ingrodda historia. En Kajsa Anka-plastbild klistrad på en fönsterkarm, möbler ihopstuvade i väntan på ett stort sällskap. Omfördelning av överskott är rubriken på utställningen om Addos semesterhem och omfördelningen skedde inom ett kapitalistiskt system: en viss grad av välbefinnande och rekreation behövs enligt den intrikata balansen mellan produktion och reproduktion. Företaget Addo överlät själva skötseln av semesterhemmet till dem som skulle bo där: överskott i pengar gav överskott i rum - arbetad tid blir fri tid och fri plats på jorden.

Kontrasten mellan det estetiska men på mening tömda och spåren av gemenskap är utställningens bärande struktur. Vaktstugan, nedmonterad och återuppbyggd i konsthallens borgerliga rum, blir en första signal. Rullgardiner och persienner fördragna, en och annan prydnadssak som blivit kvar på fönsterbrädan. Gult mot flagnande bruna lister - färg-er som överensstämmer med Addos nedgång och fall under 1970-talet. Vaktstugans roll i utställningsrummet är det slutna rummets, antiestetikens, påminnelsens. Den blir den "snälla" gränsvakt den varit även i semesterbyn, men demonstrerar också, med konstnärernas ord, att "varje försök att reducera vaktstugan till estetik gör det uppenbart att estetik är en oändligt variabelt socialt gränssnitt, inskrivet i rummets produktion".

Ett socialt gränssnitt som aldrig försvinner, utan som kommer att omarbetas i ständigt nya former. Även när Addos semesterhem nu rivs finns överskottet kvar, den rumsliga produktionen behöver bara någon annanstans att ta vägen, den tycks bunden av naturlagar - en till ny energi ständigt omskapande kraft.

Addos semesterhem är något så oväntat som en optimistisk utställning om det till synes förlorade. En diskussion om det rum som är vårt - privata, själsliga, kollektiva, utopiska - förd i och förbi det verbala.

Konst

Ulrika Stahre