ÅSIKT

"Låt inte min stad fördärvas!"

ANITA GOLDMAN om mänsklighetens första högkultur - och en fem tusen år gammal röst som ropar efter fred

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Varje dag nu, dessa kartor. Varje dag nu, nya namn. Så är det alltid i krigstider. Plötsligt helt nya platser, namn de flesta av oss inte kunde innan, aldrig hört. Mosul, Kirkuk, Nasirya. Med handen på hjärtat och erkännande vår obildning, så betyder de inget för oss, dessa namn, vi har inga visuella eller litterära associationer, vi har inte sett dem på film, vi har inte läst böcker, inte hört sånger besjunga dess älskande, dess speciella ljus.

Skrämda och vilsna betraktar vi de kartor som Kriget tecknar: där ett oljefält, här en "miljonstad", där en huvudväg. Finns det andra kartor, andra hållpunkter?

Eufrat och Tigris hörde vi ju ändå om i skolan, det vill säga de av oss som är gamla nog att ha gått i skolan innan historielösheten och obildningen blev ideologi. Mesopotamien. Det var något dötrist och urgammalt. Något helt annat än detta så "moderna" krig, med sina avancerade laserstrålar, kryssningsrobotar och globalt överförda bilder.

Själv har jag suttit med näsan över just dessa kartor i åratal, för det var här jag fann Gudinnan, hon som föregick Krigarguden, hon som ingick i en helig treenighet med Jorden och Eros. I staden Ur, alldeles bredvid nyhetssändningarnas Nasirya, vädjade gudinnan Ningal för fem tusen år sedan:

"Låt inte min stad fördärvas! Låt inte mitt folk dödas!"

Från Ur i söder och upp till Ninveh (Mosul) i norr bredde mänsklighetens första högkultur ut sig. Mesopotamien, "mellan två floder", är det grekiska namnet för det som invånarna själva kallade Sumerien och som längre fram i historien - då den ursprungliga kulturen blandats upp med invaderande semitiska folk - blev känt som Babylon och Assyrien. I Sumeriens städer byggdes tempel och torn och gatorna var breda. Runtomkring bredde jordbruksland ut sig, bevattnat av vidsträckta kanalsystem. Sumererna utvecklade såväl matematiken som astronomin och arkitekturen, men det är framför allt på grund av deras tidiga behärskning av skrivkonsten som vi i dag har så detaljerad kunskap om denna kultur.

Dessa mänsklighetens mest uråldriga texter ristades in med kilskrift på lertavlor. En av dem är Ningals Klagosång över Ur:

När jag sörjde denna stormens dag

denna stormens dag, ämnad för mig,

lagd på mig, tung av tårar,

Trots att jag skälvde inför denna stormens dag.

kunde jag inte fly denna dags ödesbestämdhet.

Och plötsligt kunde jag ej förutse lyckliga dagar

för mitt rike

Fasa inför stormens flodlika förstörelse

vägde tung på mig

på grund av dessa bittra kval

vilka var ämnade för mitt land.

Ningal uppsöker gudarnas Högsta råd i ett sista desperat försök att rädda sin stad: "Låt inte min stad fördärvas! Låt inte mitt folk dödas!" bönfaller hon. Men stormguden Enlil kallade på stormen ...

Folket sörjde

Han kallade på stormen som förintade landet

Folket sörjde

Stormen som Enlil gett order om i hat

täckte Ur likt ett kläde

Så följer beskrivningen av krigets förödelse: gapande väggar, blod och döda kroppar i högar överallt och kroppar som löses upp, "likt smör i sol".

På de öppna fälten,

som brukade fyllas av dansare

på de vida gatorna

där festande massor brukade samlas

låg folk i högar.

Den urgamla Klagosång över Ur begråter inte endast ett av historiens oräkneliga krig, ett där vilda bergsfolk österifrån invaderade Sumerien och när befolkningen kapitulerat, obarmhärtigt plundrade och brände Ur. Den skildrar även det stora mytiska skiftet i mänsklighetens historia från Gudinnans värld till de krigiska gudarnas. Joseph Campbell, en av förra seklets mest berömda kännare av mytologi, skriver i The masks of god: Occidental mythology :

"Det står nu helt klart att före det våldsamma intåget av nomadiserande indoeuropeiska boskapsskötare från norr och semitiska fåra- och getherdar från söder till de gamla kultplatserna i dåtidens värld, rådde i den världen en i huvudsak organisk och icke-heroisk syn på naturen och livets nödvändigheter. En syn som var totalt frånstötande för de lejonhjärtan för vilka inte jordens tålmodiga knog utan spjutet och dess plundringar var källan till både rikedom och glädje."

Efter de patriarkala krigiska folkens intrång får i myterna gudinnan alltmer ge vika för en ny frälsarfigur: en härskare upphöjd över människorna, en skräckingivande krigare, vars makt inger respektfylld fruktan. Den nya härskarmetaforen - uttryckt i termerna "herre", "härskare" och "krigare" - tas över av religionen trots att beteckningarna är helt sekulära till sitt ursprung. Härskaren är inte längre en beskyddare och en hjälte, han har blivit en vild man, en mördare, farlig för såväl fiender som vänner. Nu uppträder Erra, det urskillningslösa dödandets gud.

Respektera ingen gud! Räds ingen man!

Döda såväl de unga som de gamla,

dibarnet och babyn - spara ingen!

Erra har som synes ännu makten i Ninveh och i Ur. Är det han som sett till att dessa - de främsta litterära skapelser som just denna jord frambringat och mänsklighetens äldsta! - aldrig översatts till arabiska? Kan det vara censur? Kan det vara så att ättlingarna till den manlige stormguden Enlil, de semitiska stammar som erövrade denna urgamla civilisation, inte vill att människorna skall känna till en annan röst, en annan väg, ett annat förhållningssätt?

Såsom kon inte kan hjälpa kalven

som sitter fast i dyn

kunde inte heller jag

dra upp mitt folk ur kärret.

Och även om jag, fågellikt, hade spritt mina vingar

och likt en fågel flytt till min stad

skulle ändå min stad

ha fördärvats till grunden,

skulle ändå Ur ha utplånats

klagar gudinnan. Men hennes röst finns ändå bevarad, femtusen år senare. Fågelmammans röst, omhändertagandes röst, den "icke-heroiska" rösten. Jag tar fram mina gamla böcker från det antika Mellanöstern, jag följer med fingret längs gudinnans kultplatser; Ur, Eridu, Lagash, Eshunna, Ninveh. Jag lägger den kartan över medias krigskarta. Jag ser dubbelt. Jag ser andra rötter, andra budskap. Jag ser att det finns hopp.

Anita Goldman