ÅSIKT

Grått, gräsligt grått

LENNART BROMANDER ser Tristan och Isolde i Göteborg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Magnus Baldvinson och Thomas Sunnegårdh i "Tristan & Isolde".
Foto: INGMAR JERNBERG
Magnus Baldvinson och Thomas Sunnegårdh i "Tristan & Isolde".

Göteborgsoperans Tristan och Isolde är genomgående mycket grå och asketisk.

Regissören Philip Himmelmann bygger upp historien endast genom att koreografera starka spänningar mellan gestalterna på scenen, medan orkestern står för dramatiken. Det fungerar mycket bra i första akten, som blir intensiv och linjeskarp, inte minst tack vare Patrik Ringborgs absolut säkra hand med partituret, och den aldrig sviktande detaljskärpan i orkestern. Isoldes, Kirsi Tiihonens, vredesutbrott har magnificens, höjdtonerna lyser med trumpetglans, och när hon tömt kärleksdrycken tillför hon en varmare färgton till sin annars svalt nordiska sop-ran - mycket vackert.

I andra akten tillstöter problem. Golvet täcks av ett enastående fult galonschabrak, och Thomas Sunnegårdhs Tristan är så mån om att spara sin röst att han viskar sig fram genom långa stycken av kärleksduetten, vilket i sin tur tvingar dirigenten att hålla tillbaka orkestern mer än tillbörligt i denna glödheta musik.

Här ska ju musikhistoriens häftigaste samlag genomföras. Visserligen inte bokstavligen mellan sångarna utan i orkestern, men detta måste ändå få en helt annan återspegling på scenen än här.

Sångarna agerar bortvända från varandra, och de är heller inte hjälpta av den torftiga ljus- och färgsättningen.

Akten slutar i ett frågetecken, när Tristan går sin väg i stället för att slåss med Melot. Det frågetecknet rätas sedan ut i tredje akten: det sår som han fått är endast själsligt, visar det sig, inget svärdshugg.

Hela sista akten blir till ett psykodrama, utspelande sig först i Tristans sedan i Isoldes huvud. Den kompakta gråskalan kan alltså tänkas stå för hjärnsubstansens färg eller möjligen anspela på Fausts kända sentens om att all teori är grå.

Efter Tristans död är Isolde ensam, med de andras röster kaotiskt virvlande runt i hennes eget medvetande.

Orkesterspelets obrutna intensitet ger relief åt denna alls icke ointressanta Tristantolkning, men den gräsliga gråskalan och bristen på scenisk livfullhet och erotiska spänningar tynger alltför mycket.

Tristans vän Kurwenal är ett svårt och otacksamt parti. Ingen minns en Tristanföreställning för Kurwenals skull, men jag lovar att inte glömma Mats Perssons ytterst välsjungna och karaktärsfulla Kurwenal. Det tänder till direkt i varje scen där han är med.

Irma Mellergaard gör en Brangäne med fullmogen vacker röstklang, och Magnus Baldvinssons Marke har den för den rollen rätta klagande timbren i sin bas.

Opera

Lennart Bromander