ÅSIKT

Rubbad man stjäl barn – och?

Roman: Cecilia Bornäs – SÅ TAGER JAG DIG

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om man fäster etiketten ”sjuk” på en medmänniska, eller på en fiktiv gestalt som begår brott eller tänker konstiga tankar vill man väl slippa ifrån nånting. Ändå gör man det, kalkylerar ständigt med det där lilla stängande, ordnande ordet. ”Sjuk” signalerar att tankarna inte är allmängiltiga, att brottet inte har med mig att göra, mer än som rysning, över ”såna där”.

Om man stjäl en bäbis från en barnvagn utanför en skoaffär är man väl ”sjuk”? Förmodligen. Mannen som är centrum och jag i Cecilia Bornäs Så tager jag dig, stjäl en liten flicka. Han tar hem henne till sitt hus på landet, matar henne med morotsmos och välling, omger henne med de rätta färgerna (rött är till exempel en lömsk färg), visar henne blommor och ting som han hoppas ska få henne att bli det han vill: en kvinna som ser och älskar bara honom, en kvinna som han kan få heltigenom ”egna” barn med. Han kan knappt vänta på att hon ska växa till sig.

Situationen är extrem och litterärt renodlad. Bara mannens avskärmade iakttagelser av den lilla flickan. Hennes mjuka tyngd, dreglande, skrik, blickar, gurgel och kladdande. Så småningom får man veta att en kvinna som bott i huset just lämnat honom. I korta kursiverade textavsnitt får man också ta del av en helt annan, ensamstående mammas tankar om sin lille son. Hon och mannen delar ett slags utmattat främlingskap inför det barn de ensamma ska ta hand om.

Även i sin debutroman Jag Jane (2000) gick Cecilia Bornäs in i en liknande ”tänkt” situation som hon lämnade över till läsaren att tolka fritt. Janes monolog i den ångande djungeln när Tarzan tröttnat på henne och återförenat sig med apflocken rörde vid dunkla och ociviliserade sidor i det mänskliga. Kidnapparens mödor med den krävande bäbisen i det trädgårdsomgivna huset har samma starka närvaro, ett slags instängdhet i det sinnliga, i somnandet och sugandet, i blöjbytena, i dofterna av jord och grönska, i flickans snor och febervärme. Också här, i denna välbekanta men ändå abnorma situation infinner sig de stora frågorna: vad är ”naturligt” när det gäller moders- och fadersrollen? Kan man äga eller ”forma” ett barn till vad man vill? Är kärlek något annat än egna behov?

Viktiga frågor. Men den här mannens ensamhet är inte alls lika drabbande som Janes. Är han inte bara sjuk? En av dessa psykopater som vi älskar att rysa över men som sällan får diagnos i den verkliga världen.

Inte så att det inte är trovärdigt. Tvärtom, och språket är klart och balanserat, inte ett ord tycks felvalt. Men mannen är ju så uppenbart rubbad att frågorna, som kunde gälla var och en som trår efter gränslös kärlek, är alltför lätta att skaka av sig.

Roman

Pia Bergström