ÅSIKT

Med klar blick

Barbro Westling om en bok som tål att utfrågas

Eva Adolfsson.
Foto: ULLA MONTAN
Eva Adolfsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sett lite från sidan kan det litterära verka som en underlig verksamhet. Någon lägger i sin ensamhet ned stor möda på att skriva till ovissa och okända mottagare. Med frågan om varför detta underliga överhuvudtaget sker öppnar Eva Adolfsson strålande klarögt upp en blick på litteraturen som pågående dialog, i sin nya bok Hör, jag talar!

Från hennes tidigare essäsamlingar känner man igen, och välkomnar, det både inlevelsefulla och skärpt argumenterande skrivsättet. En kritiker som förhåller sig verkligt sökande! Det bästa, och lustfyllda, är att Adolfsson låter läsaren gå jämsides med sin tankegång. Hon stannar upp, reagerar, summerar och tar en annan vinkel på problemet, men aldrig släpper hon kontakten med sin läsare.

Vad säger litteraturen och vad gör den? Adolfssons "tes", att det beror på varför en författare skriver, hur han skriver, får extra skjuts av hennes fokusering på kvinno- och arbetarförfattare. Att ta till orda från ett boklöst arbetarhem ( Gunnar Adolfsson) eller ur en kvinnlig kropp ( Alexandra Kollontaj) kräver sina skäl och Adolfsson går dem inpå livet, befriad från ljum medelklassförståelse.

Hon tar avstamp i Kristeva, i modersursprunget som obevekligt går förlorat i och med inträdet i språket, men hon förgrenar analysen, för den vidare, komplicerar och rycker fram större sammanhang. Slutet är inte skrivet, men det gäller att läsa som kvinna för att se att det inte är så.

Ändå kan man, som kvinna, bli minst sagt förstämd över det djupgående kvinnoförakt och det klaustrofobiska kvinnorum som hennes analyser speglar. Så förfärande mörk är resan genom Ivar Lo-Johanssons författarskap att man knappast ens kan hoppas på den man som ska återupprätta kvinnan, i Godnatt, jord. Men talet finns i skriften, visan finns bakom rytmen i språket, det symboliska, gesten finns i det alldagliga, som essän om Moa Martinson och Maj Hirdman så elegant visar. Det som gäller är att finna språket för sammanhanget och det kan man bara göra genom att lämna den vanliga världen. Som Stina Aronson gör med sin berättelse om den gamla avsides kvinnan i det övre Norrland, Hitom himlen, eller som Anne-Marie Ljungberg gör med sin skildring av förorten, Färjenäs.

Att skriva världen på nytt är en sliten fras men det gör inte bara de författare som Eva Adolfsson skriver om, utan också hon själv. Hör, jag talar! är inte bara språkligt njutbar, den tål också att uppriktigt utfrågas om det som rör både liv och dikt.

Essäer

Barbro Westling