ÅSIKT

Leve de feta!

GÖRAN GREIDER om rätten att få vara människa i en anorektisk värld

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Fernando Botero: "Ecce homo", 1967.
Fernando Botero: "Ecce homo", 1967.

När riktigt feta människor skriver om sig själva blir världen frodigare. Kroppar börjar dallra, folk fastnar i badkar, sitter sönder stolar och dundrar som enorma plogbilar genom de grälla varuhuslandskapen av godis och snabbmat. De som i likhet med mig inte äcklas av det förnimmer i stället karnevalens kraft: Frodig kroppslighet väller in i en annars anorektisk civilisation. Ja, världen blir ibland rentav melodramatisk, som i Kråke Lithanders En tunn bok om att vara tjock.

Denna medelålders kvinna, känd bland annat som kolumnist i Amelia, mobbades i skolan för att hon var överviktig - en rödhårig flodhäst springer flämtande längs Valhallavägen - men förvandlas i de sena tonåren till trådsmal och ständigt jojo-bantande fotomodell i Paris innan hon sakta men säkert blir ett stressande och tröst-ätande matvrak. Hon övertar släktgården Tomarp i Skåne, driver upp den till ett lönsamt hotell, men hennes kropp växer också - når 140-kilosgränsen. Stora svarta tält från H & M blir hennes uniform. Hon är en ledsen clown, skrattar sig ur fruktansvärda pinsamheter, mår ofta uselt. Till slut når hon den kritiska punkten: När hon ska hämta dottern på skolan ber åttaåringen viskande henne att knäppa igen koftan så inte magen syns "och om jag går till bilen först så kan väl du komma efter när jag ropar?"

Så vad gör hon? Hon opererar sig (en svångrem kring magsäcken), suger bort fyrtio kilo fett samt stramar åt all överbliven hud. På bokens baksida syns hon: normalviktig. Men ärren är djupa: "Fortfarande har jag svårt att äta framför någon jag hyser känslor för." Kråke Lithander gör träffande iakttagelser, till exempel att folk har lättare att vara öppna inför feta kvinnor, eftersom de ses som nästan könlösa!

Lithanders melodram utspelar sig mer i en övre medelklassmiljö; hon har kontakter och pengar att bekosta svindyra operationer. Det har knappast Jenny Dahlberg, om hon inte på sista tiden blivit rik på sin debutbok Tjock!.

Vad är detta för bok? Stämningen i den påminner om den som råder i den brittiska komediserien Helt hysteriskt. Jenny och väninnan Linda sitter och jäser i fåtöljen hemma i förorten, drömmer om popkarriärer, men de båda tjocklobbarna vräker i sig enastående mängder Knasentablettaskar, gifflar, bearnaisesås och kommer ingen vart. En liter grädde till en potatisgratäng! Och ändå får Jenny ge sig ut på kvällen för att köpa ytterligare en trea grädde för efterrätten. Inte konstigt att hon kan gömma en Nokia 3310 under ena bröstet och har kupstorlek E på behån.

Tjock! liknar mest en samling kåserier. Men kåserier är en genre som effektivare än någon annan ibland kan lyfta fram massbeteenden som inga sociologer någonsin kommer åt. Hur många tonårstjejer har till exempel suttit och klappat hakans undersida timmar i sträck för att få bort dubbelhakor - eller "doppeln" som Jenny nyskapar värsta ordet. Och uppenbarligen är det bara i giftiga kåserier som Lindas som klädesstorlekarnas vanvett på allvar diskuteras.

Boken är dråplig, bitvis obetalbart rolig. Någon analytiker av den globala fetma-epidemin är hon inte: "Jag är tjock därför att jag är förtjockad", slår hon fast. Hennes studier av kontaktannonser ur ett viktperspektiv säger ändå mer om vårt samhälle än vad Pierre Bourdieu ofta förmådde.

Är det bra att de här böckerna kommer ut? Ja. De markerar att det måste bli slut på undangömmandet av tjocka och feta. Ingen av författarna gillar att vara fet, men den som blivit det måste få existera som en människa i sin egen rätt! För att göra något åt fetma-explosionen - som liksom de flesta katastrofer är USA-ledda - krävs både ett reformerat samhälle och en annan acceptans av frodighetens kroppar.

Debatt

Göran Greider