ÅSIKT

Människan som bomb

Anita Goldman om självmords-
attackernas psykologi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De kallades för "mänskliga angreppsvågor". Varje anfallsvåg bestod av tiotusentals unga iranier, många gånger inte äldre än 12-13 år. De rusade mot de irakiska ställningarna, huvudena var slätrakade och de bar röda pannband eller skärp som visade att de var martyrer. De bar alla en nyckel runt halsen. I början av kriget var dessa nycklar, som skulle öppna Paradisets portar efter döden, fortfarande av järn, men senare var de av plast, då det blev för dyrt med järn.

"Det mest frapperande med de iranska mänskliga anfallsvågorna", skriver Christoph Reuter i Med livet som vapen. En bok om självmordsbombare, som nu utkommer på svenska, "var alla dessa unga människors beredvillighet att dö. Den fick de irakiska maskingevärsskyttarna att störta därifrån, inte bara för att deras ammunition hade tagit slut utan också för att de höll på att bli galna, eftersom de inte stod ut med att skjuta ihjäl barn - barn som hade kunnat vara deras egna. Dessa mänskliga anfallsvågor sattes in utan någon som helst förstärkning från andra trupper. Vid en enda offensiv i feb-ruari 1984 offrade 20 000 iranier sina liv på detta vis."

Det hela började alltså på 1980-talet i Iran, på slagfälten i det irakisk-iranska kriget, där mängder av iranska barn och ungdomar rusade rakt in i irakiernas maskingevärsställningar för Guds och Khomeinis skull. Den karismatiske iranske revolutionsledaren mobiliserade shiiternas uråldriga, fundamentala myter om offerdöd, en rebellisk variant av islamsk tro vilken 1 300 år tidigare uppstått i samband med revolten mot kalifen. Khomeini lyckades återuppväcka denna idé för att använda den som ett vapen i kriget. När man ser tillbaka verkar det helt absurt att en idé, som krävt tiotusentals liv utan att för den skull ge någon som helst framgång i kriget, skulle bli en så framgångsrik exportprodukt. Iranska revolutionsgardister tog den med sig till Libanon och hjälpte sina trosfränder, de libanesiska shiiterna, vid uppbyggnaden av Hizbollah, "Guds parti".

Hizbollahs självmordsattacker mot amerikanarna i Beirut och israelerna i södra Libanon var extremt effektiva. Dessa numerärt och tekniskt överlägsna fiender gav upp och flydde fältet. Självmordsfenomenet spreds vidare, ner mot Palestina/Israel. Där förekom det sporadiskt, men med kraftig politisk verkan, fram till för ett par år sedan, då den - med den nya intifadan - blev epidemisk.

Reuter, tysk författare och journalist och med akademisk bakgrund i islamologi och arabiska, besöker bland annat flyktinglägret Khan Yunis på Gazaremsan, där husväggarna är fullklistrade med affischer med bilder på dussintals martyrer. "Ibland ser man på affischerna gröna fåglar som lyfter mot purpurhimlen: martyrernas själar, symboliserade av fåglar i profetens färg, på väg till paradiset."

Genast klargörs för Reuter att begreppet självmordsbombare är fel. Det är i stället, förklarar man, "heliga explosioner" och attentatsmännen är "mänskliga sprängladdningar". "Vi har varken stridsfartyg eller F-16-plan. Men vi har något som är mycket bättre - våra exploderande islamiska bomber. De kostar oss bara ett liv, men de är oövervinnliga och går inte att besegra, inte ens med atomvapen!"

Budskapet står glasklart att utläsa i Hamas stadgar från 1998: "Gud är målet, profeten är ledaren, Koranen vår författning; det heliga kriget visar vägen, och döden för Guds skull är vår innersta längtan."

I och med attacken mot World Trade Center är inte längre självmordsbombarna ett problem för en "besvärlig region", utan för en hel värld. Vilka är de? Hur blir de till? Vad är förhållandet mellan islam och denna form av våld? Och hur kan man bekämpa fenomenet? I sin uppslagsrika och sympatiskt neutrala bok, vrider och vänder

Reuter utförligt på problematiken, men finner knappt några självklara svar.

Hans skildring av det djupt förankrade och utbredda konspiratoriska tänkandet i den muslimska världen är skrämmande och nedslående. Han behandlar även självmordsfenomenet bland tamiler, tjetjener och japanska kamikazepiloter, men understryker att islam har en unik koppling mellan makt och tro, "islam är både trosbekännelse och maktdoktrin i ett".

Han börjar med att slå fast att det är så gott som omöjligt att med hot om våld besegra självmordsbombaren, eftersom denne "upphäver den rationalitet som egenintresse och dödsfruktan bygger på och som utgör grunderna för vår marknadsekonomi och statsmakt. Vänder sig människorna mot staten och sätter dess möjligheter till hot ur spel, är staten all sin styrka till trots maktlös. Det finns inget mer att hota med utöver döden. Religionen däremot kan erbjuda ett liv efter detta, ett löfte om ett paradis i utbyte mot döden."

Varken hos det iranska martyrskapet eller hos de unga männen som utförde 11 september-attacken, finner vi de typiska kännetecken som svenska medier ofta ger självmordsbombaren: ung man från svåra ekonomiska förhållanden, som utsatts för särskilt hårt förtryck/trauma från en övermäktig fiende. Finns det då överhuvudtaget "en typisk självmords-aktör"? Denna fråga har, av naturliga skäl, sysselsatt den israeliska säkerhetstjänstens analytiker under många år. Men ansträngningarna att få fram "en personlighetsprofil" har misslyckats.

"Det första antagandet att det uteslutande skulle röra sig om unga, ensamstående, fattiga och extremt religiösa människor utan framtidsperspektiv kanske stämde in på de första gärningsmännen. I dag stämmer ingenting av detta längre", medger Ephraim Kam, före detta major hos den militära underrättelsetjänsten och nuvarande chef för Jaffe Centrum för strategiska studier i Tel Aviv. "Attentatsmännen är allt oftare välutbildade i likhet med de piloter som kraschade planen i World Trade Center. De är inte ens särskilt religiösa längre. I själva verket är det just de välutbildade som är anhängare till våldet. Det är raka motsatsen till trenden i den övriga världen: ju högre utbildningsnivå, desto större acceptans av våldet."

En annan israelisk forskare, Ariel Merari vid psykologiska fakulteten i Tel Aviv, erkänner att ju längre han sysslat med detta fenomen, desto fler förväntningar och klichéer har smulats sönder. "I början tänkte jag helt linjärt: starkast reaktion kommer man att finna hos dem som gjort de hemskaste erfarenheterna, som själva torterats eller förlorat nära anhöriga. Yttre faktorer som fattigdom eller isolering verkar inte heller spela någon större roll: gärningsmännen kommer både från Gazas fattigaste områden och från Ramallah, den rikaste och mest öppna staden på Västbanken."

Det ideologiska inslaget verkar alltså avgörande, som det iranska exemplet så skrämmande tydliggör. I slutet av sin innehållsrika bok återkommer också

Reuter till det iranska exemplet. Han noterar ett beredvilligheten att dö för sin sak och hyllandet och den sociala acceptansen av martyrskapet helt har försvunnit från det land där fenomenet en gång tog sin början. I Iran - just det land som varit fundamentalisternas högborg - vänder man sig nu mot dem som härskar i islams namn. Man vill upplösa den ödesdigra kombinationen av makt och religion. "Iran har genomgått ett reningsbad som tagit den fruktansvärda vägen över slagfälten i ett åtta år långt krig och över de tidiga årens klerikala diktatur. Det är inget man kan rekommendera att ta efter," skriver Reuter, "men kanske är det smärtsamma pris de islamiska samhällena måste betala för att få en avmystifierad, klarare bild av sig själva."

Självmordsfenomenet går inte att besegra militärt, menar författaren, hur mycket Israel än försöker och USA imiterar. Det måste i stället falla offer för sina egna motsägelser.

Samhälle

Anita Goldman