ÅSIKT

Så att Jesus skenar glad

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Eva-Stina Byggmästar.
Foto: EVA ÅSBACKA
Eva-Stina Byggmästar.

Eva-Stina Byggmästar är poet och bildkonstnär, och i sin nionde diktsamling Näckrosön känns det som att hon med varlig hand målar sina dikter. Hon målar sitt Kristusmotiv, tills jag befinner mig i en säregen Byggmästar-variant av de gamla dalmålningarnas religiösa motiv. Det är de folkliga, levande målningarna om Bibelns viktiga möten. Det är likaledes målningar med en osviklig förmåga att transportera både Gamla och Nya testamentet till den tid och plats där man själv existerar och verkar. Så läser jag Byggmästars dikter: som en poetisk-visuell-materiell skapelse för Gud. Dikterna formar en självreferentiell och naivistisk värld i vilken Gud, Jesus och diktjaget befinner sig; men aldrig innestängda utan ständigt berörande och sökande omvärlden:

/---/

Tag inte mina fåglar, / de är denna världens budbärare, / de bär människornas tårar till Gud. / Min värld är fågelbefolkad / utan fåglar dog jag själv / och blev fågel för evigt. / Utan fåglar gick mitt eget / lilla sångarhjärta itu.

Näckrosön är en ocean av tårar och sorg, men mest av allt ett ängsullsbo av tillit och förtröstan: "Gud är mitt bo / av svandun och stjärnor." Det är liksom den svåraste tron, barndomstron, som sluter sina mjuka armar kring Byggmästars lyrik. Barndomstrons naiva drag (att den förmår rymma ALLT från förtvivlan till största glädje), som man som vuxen måste strida för: att också här och nu orka vara ett barn i förtröstan. Det erinrar om poetens kall, att med sitt skrivande söka öppna språket på nytt, och göra sig ny för världen. Och att djupt inne i sin skalliga nyföddhet bli siande:

Du är inte din sårbarhet, / du är inget annat än oskuld / och ett skälvande hjärta, / längst inne i det eviga ljuset.

Ljuset är också ett av de bildmotiv kring vilka diktsamlingen flätas; det är ett evigt ljus, och precis som hos Dante i Den gudomliga komedin, är detta paradisiska ljus omöjligt att beskriva. Det är ljus. Det är evigt. Att bäras in i det. Men ljuset är bara en av flera religiösa symboler som Näckrosön undersöker; här finns till exempel även rosen, tårarna, fåglarna, tranan, den blå färgen - alla med sina särskilda betydelser inom kristen tro. Dock färgas dessa symboler intensivt och annorledes i Näckrosöns apokryfiskt poetiska evangelium. Här är Kristusgestalten en vandrare längs älven. Skogen en tillräcklig kyrka. Träden fyllda av ikoner. Trösten bor under lövkronornas valv. Och trösten, som jag ser det, bor också i Näckrosöns vackert vidsträckta rader: ett eget land av tunn granitsprängd förtröstan. Ibland faktiskt så att Jesus skenar glad.

Lyrik

Hanna Hallgren