ÅSIKT

Och nu är hela Irak till salu

Naomi Klein om en frihet med förhinder

1 av 2 | Foto: AP
Plundring i Basra. Nu väntar plundringen av hela landet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 6 april uttryckte sig biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz klart och tydligt: FN kommer inte att spela någon roll när det gäller upprättandet av en interimsregering i Irak. Den USA-styrda regimen kommer att sitta kvar i åtminstone sex månader, "förmodligen längre än så".

Och när irakierna väl får något inflytande över valet av regering kommer de viktiga ekonomiska besluten om deras lands framtid redan ha tagits av ockupationsmakten. "Det måste finnas en effektiv administration från dag ett", sade Wolfowitz. "Folk behöver vatten och arbete och mediciner, och avloppssystemet måste fungera, elektriciteten måste fungera. Och detta är koalitionens ansvar."

Den process genom vilken de ska få all denna infrastruktur att fungera kallas vanligen "återuppbyggnad". Men de amerikanska planerna för Iraks framtida ekonomi sträcker sig betydligt längre än så. Det är inte återuppbyggnad det rör sig om när landet behandlas som ett oskrivet blad på vilket de mest fanatiska nyliberalerna i Washington kan skissera sin drömekonomi: helt och hållet privatiserad, utlandsägd och öppen för investeringar.

Några höjdpunkter: förvaltningskontraktet för hamnen i Umm Qasr, värt 4,8 miljoner dollar, har redan gått till ett amerikanskt företag, Stevedoring Services, och liknande överenskommelser när det gäller skötseln av flygplatser kommer att auktioneras bort. USA:s biståndsorgan Agency for International Development (USAID) har inbjudit amerikanska multinationella företag att lägga bud på allt från återuppbyggnad av vägar och broar till utdelning av läroböcker. Den tidsperiod som dessa kontrakt ska gälla är inte specificerad. Hur länge dröjer det innan de förvandlas till långsiktiga kontrakt för vattenförsörjning, kollektivtrafik, vägar, skolor och telefoni? När övergår återuppbyggnad i dold privatisering?

Den republikanska kongressledamoten Darrel Issa från Kalifornien har lagt fram ett lagförslag som skulle innebära att försvarsdepartementet måste bygga ett CDMA-mobiltelefonsystem i Irak efter kriget i syfte att gynna "amerikanska patentinnehavare". Som Farhad Manjoo noterade i Salon är CDMA det system som används i Förenta staterna, inte i Europa, och det utvecklades av Qualcomm, en av Issas generösaste bidragsgivare.

Och så har vi då oljan. Bushadministrationen vet att den inte kan tala öppet om att sälja ut Iraks oljetillgångar till ExxonMobil och Shell. Detta överlåter den till personer som Fadhil Chalabi, före detta irakisk oljeminister och chef för Center for Global Energy Studies. "Vi kommer att behöva få in enorma mängder pengar i landet. Det enda sättet är att delvis privatisera oljeindustrin", säger Chalabi.

Han ingår i en grupp exilirakier som har bistått USA:s State Department med råd om hur man ska genomföra denna privatisering på ett sådant sätt att den inte ser ut att vara styrd från USA. Gruppen var hjälpsam nog att anordna en konferens i London den 6 april som uppmanade Irak att öppna sig för multinationella oljebolag efter kriget. Bushadministrationen har visat sin tacksamhet genom att lova att det kommer att finnas gott om poster för exilirakier i interimsregeringen.

Vissa hävdar att det är alltför förenklat att säga att detta krig handlar om olja. De har rätt. Det handlar om olja, vatten, vägar, tåg, telefoner, hamnar och droger. Och om denna process inte hejdas kommer "det fria Irak" att vara det mest utsålda landet på jorden.

Det är inte förvånande att så många multinationella företag vill kasta sig över Iraks outnyttjade marknad. Det är inte bara det att återuppbyggnaden kommer att vara värd så mycket som 100 miljarder dollar; det är också det att "frihandel" i mindre våldsam tappning inte har fungerat särskilt bra på sistone. Allt fler utvecklingsländer förkastar privatiseringar, samtidigt som det amerikanska frihandelsområdet, Bushs högsta handelspolitiska prioritet, är extremt impopulärt runtom i Latinamerika. Världshandelsorganisationen WTO:s förhandlingar om intellektuell äganderätt, jordbruk och tjänsteproduktion har alla kört fast samtidigt som USA och Europa beskylls för att inte ha infriat tidigare utfärdade löften.

Så vad ska en lågkonjunkturdrabbad, tillväxtberoende supermakt ta sig till? Vad sägs om att uppgradera Frihandel Light, som utvinner marknadstillträde genom skrämselargument i WTO:s korridorer, till Explosiv Frihandel, som erövrar nya marknader på de förebyggande krigens slagfält? Förhandlingar med suveräna nationer kan ju, när allt kommer omkring, vara svåra. Det är mycket lättare att bara slita sönder landet, ockupera det och sedan bygga upp det på det sätt du vill. Bush har inte övergett frihandeln, som vissa har påstått, han har bara lagt fast en ny doktrin: "Bomba innan du köper."

Detta handlar om mycket mer än bara ett olyckligt land. Investerare förutspår öppet att när privatiseringen väl slagit rot i Irak så kommer Iran, Saudiarabien och Kuwait alla att tvingas konkurrera genom att privatisera sin olja. "I Iran skulle det sprida sig som en löpeld", sade S. Rob Sobhani, en energikonsult, till Wall Street Journal. Ganska snart kan USA ha bombat fram ett helt nytt frihandelsområde.

Än så länge har pressdebatten om återuppbyggnaden av Irak fokuserat på frågan om fair play: det är "exceptionellt klumpigt", enligt EU:s handelskommissionär Chris Patten, av USA att behålla alla de saftiga kontrakten för sig självt. USA måste lära sig att dela med sig: Exxon bör släppa in Frankrikes TotalFinaElf till de mest lukrativa oljefälten; Bechtel bör ge Storbritanniens Thames Water del i avloppskontrakten.

Men även om Patten kanske uppfattar USA:s unilateralism som förarglig, och även om Tony Blair efterlyser ett FN-ansvar, så är det ovidkommande för den här frågan. Vem bryr sig vilka multinationella företag som gör de bästa affärerna i samband med konkursutförsäljningen av Irak efter Saddam men före demokratin? Vad spelar det för roll om privatiseringen genomförs unilateralt av USA eller multilateralt av USA, Europa, Ryssland och Kina?

Fullkomligt frånvarande i denna debatt är det irakiska folket, som kanske - vem vet? - skulle vilja ha kvar en del av sina tillgångar. Irak kommer att ha rätt att kräva massiva skadestånd när bombningarna upphör, men i frånvaro av varje form av demokratisk process är det som planeras inte skadestånd, återuppbyggnad eller rehabilitering. Det som planeras är plundring: masstöld förklädd till välgörenhet, privatisering utan demokratisk representation.

Ett folk som drabbats av svält och sjukdomar på grund av sanktionspolitiken, och som sedan pulvriserats av krig, kommer att komma ut ur detta trauma för att upptäcka att deras land har sålts ut. De kommer också upptäcka att deras nya "frihet" - för vilken så många av deras nära och kära dog - redan är klavbunden av oåterkalleliga ekonomiska beslut som fattades i styrelserum medan bomberna fortfarande föll.

De kommer därefter bli tillsagda att rösta på sina nya ledare, och välkomnas in i demokratins fantastiska värld.

Naomi Klein , © Tidigare publicerad i The Nation , Översättning: Tor Wennerberg