ÅSIKT

Vi har inget att skämmas för

Vem kan säga till de lemlästade att kriget var värt priset?

Stockholm 15 februari: Demonstration mot kriget.
Foto: URBAN ANDERSSON
Stockholm 15 februari: Demonstration mot kriget.
KULTUR

GÖRAN GREIDER om ett krig som fortfarande är ett brott – och en fredsrörelse som måste räta på ryggen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När statyn av Saddam vräktes omkull i torsdags på Paradistorget i Bagdad var det en utmattad polisstat, rest över ett utarmat folk, som föll samman. Hur mycket många av oss än motsatt sig kriget är det nu självklart att delta i glädjen över en diktators fall: Vägen dit var fel att gå, men när det irakiska folket står där fritt från Baathregimens styre, måste historien naturligtvis börja om. Något annat är inte möjligt.

Har kriget därmed blivit legitimt? Nej. USA och Storbritannien bröt mot folkrätten när de gick till anfall. USA uppvisade därtill en arrogans av sällan skådat slag i bemötandet av FN och dess säkerhetsråd. Världsopinionen viftades bort som irrelevant. Det är och förblir orimligt med en värld där stormakter kan husera som de vill. Folkrättsligt – alltså juridiskt – förblir kriget brottsligt, vilket faktiskt också statsminister Göran Persson har modet att fortsätta att hävda även efter Bagdads fall.

Sedan våren 1999 har tre krig förts där folkrätten i två fall radikalt körts över – Irakkriget samt Kosovokriget . I det tredje fallet – Afghanistankriget – har man bara med nöd och näppe förmått legitimera våldsanvändningen. En oinskränkt amerikansk världsordning behärskar nu planeten och utan att genera sig kan Rumsfeldt och Powell varna Iraks grannländer: uppför ni er inte så vidtar vi åtgärder. Gentemot de djupt odemokratiska arabiska regimer som är USA:s allierade, till exempel Saudiarabien eller det kärnvapenbestyckade Pakistan, hörs dock inga sådana hot: USA:s egna maktintressen är måttstocken. FN och hela FN-systemet, som ändå utgör det enda embryo vi har till en förnuftig global ordning, skjuts åt sidan.

Än så länge tyder heller inget på att den bild som amerikanarna byggde upp av Irakregimen stämde; några massförstörelsevapen har ännu inte påträffats och heller inte använts ens under slutstriderna av regimen. De terroristiska inslagen har snarare koalitionen stått för, till exempel i användandet av de avskyvärda klusterbomberna och i de direkta mordförsök på Saddam Hussein som man vid åtminstone två tillfällen försökte sig på och som i vart fall det ena fallet – precisionsbombningen av en restaurang i Bagdad – mördade fler än tio civila. Den Bushstyrda bilden av Irak, som en regim som hotade också resten av världen – och inte bara det egna folket – föll samman i grus, aska och mänskligt lidande under loppet av en månad. USA:s bild av Irak var en demoniserad bild.

Det krig som i dagarna går mot sitt slut är i själva verket slutet på ett tolvårigt krig - och kanske varade det egentligen ännu längre. När envåldshärskaren Saddam Hussein på åttiotalet gick till anfall mot grannen Iran gjorde han det med amerikanskt godkännande.

Efter Gulfkriget införde FN mycket hårda sanktioner, som sänkte levnadsstandarden dramatiskt för det irakiska folket och enligt FN:s egna tjänstemän – flera av dem hoppade av i protest – bidrog sanktionerna till hundratusentals irakiska barns död.

Allt detta är analyser och argument som deltagarna i den globala fredsrörelsen på olika sätt fört fram; sammantaget formar de en annan bild av hur världen ser ut och hur de grundläggande problemen bör tacklas. Den bilden har definitivt ett annat djup, en större bredd och en annan långsiktighet än den som krigsanhängarna velat forma och som i slutändan handlar mer om amerikanskt hämndbegär och västvärldens intressen.

Moraliskt då? Har de jublande irakier som visats i tv gjort detta anfallskrig i efterhand moraliskt berättigat? Nej, inte ens det. USA har visat världen att det laglösa våldet numera står över folkrätten, ett prejudikat som kommer att ge åtskilliga regimer framöver möjligheten att legitimera militära insatser mot tredskande befolkningar eller grannstater.

Inte minst gäller det den israeliska regeringen, som ända sedan elfte-septemberlogiken inträdde, kunnat eskalera våldet mot palestinierna och gång på gång bryta mot FN:s resolutioner och göra det i skydd av ”kriget mot terrorismen”. I den arabiska världen, ja på den berömda ”arabiska gatan”, står den stora frågan – den om en palestinsk stat – kanske längre från sin lösning än någonsin tidigare. Samma nykonservativa krafter i

Bushadministrationen som pläderade för det förebyggande kriget mot Irak, är just de som hyser så närmast fanatiskt pro-israeliska ståndpunkter att de får svårt att sätta press på Israel. Ännu har heller inte de många konsekvenserna av Irakkriget klingat ut; vi vet ingenting om hur kaoset och eventuella etniska motsättningar, inklusive den kurdiska frågan i norr, kommer att lösas.

Hur ska Irak styras när också Tikrit fallit? Det är svårt att se att USA har någon som helst långsiktig strategi, eller överhuvudtaget äger förmågan att forma en sådan, som inte ensidigt utgår från de amerikanska intressena.

Kriget i sig självt vittnar om kortsiktigheten i denna världsmakts agerande.

Hade de enorma kostnaderna för det pågående Irakkriget lagts på att exempelvis stödja ekonomisk utveckling i de stillastående delarna av Afrika och arabvärlden hade USA därmed investerat i sin egen framtid på lång sikt; men i sådana banor förmår man uppenbarligen inte tänka. Exakt det förmådde dock USA efter andra världskriget när Marshallhjälpen bidrog till att dra igång ett Europa i spillror. Den supermakt som i dag leder världen saknar långsiktiga strategier. I USA ser vi en världsmakt som så ensidigt sätter sina egna intressen före allmänintresset att den i snabb takt eroderar den grund den vilar på. När de amerikanska konservativa slutligen övergav sin traditionella isolationism var det en patriotisk och tungt beväpnad Texasbo som red ut på världsscenen.

Vad kommer att ske i Irak? Mycket talar tyvärr för att USA, i det maktvakuum som uppstått, tror sig kunna lotsa in Irak i den framtid som är lämplig för amerikanska intressen och där oljan naturligtvis är central. Så hur ska ockupationsmakterna undvika att framstå som nya kolonialmakter, efterträdarna till det osmanska riket eller britterna i förra seklets början? Än så länge tyder ytterst litet på att Bushadministrationen hört dessa historiska ekon.

En avgörande fråga i spåren av det krig som nu går mot sitt slut gäller fredsrörelsen, den mäktiga antikrigsopinion som under någon månads tid rullade över världen. Hur ska alla vi, miljoner människor, unga som gamla, som deltagit i fredsdemonstrationerna idag värdera vårt engagemang? Ska vi stå där skamsna inför ett krig som mynnade ut i en störtad diktatur? Nej. Vi ska för det första inte för en sekund ställa oss vid sidan av jublet över en störtad diktatur: Solidariteten har hela tiden gällt det irakiska folket, inte regimen. Få av dem som nu skadeglatt hävdar att kriget var värt sitt pris kan nog utan vidare säga det till tusentals lemlästade och ännu fler anhöriga till människor som dött i kriget.

För det andra bör deltagarna i de många och globala fredstågen behålla stoltheten över det mer långsiktiga ansvar de försökt ta i en tid när vi länge varit hänvisade till att vanmäktiga sitta framför tv-apparaterna och bevittna det ena kriget efter det andra. Det måste gång på gång slås fast att vi lever i en period då de stora olösta fattigdoms- och sjukdomskatastroferna pockar på större uppmärksamhet än någonsin tidigare; miljoner människor dör på grund av fattigdom, aids eller andra sjukdomar som det inte är lönsamt att finna botemedel mot. Men de stora resurserna i den rika världen läggs istället på väldiga fälttåg.

Fredstågen världen över har befolkats av människor som motsätter sig denna vanvettiga världsordning; många ungdomars engagemang har väckts av detta orättfärdiga krig. Amerikas ledare tycks lida av hybris och världsmaktens skugga faller över planeten. Stora delar av det irakiska folket står i denna skugga och jublar över att slippa sin tyrann. Men jublar de åt den nya världsordningen? Jag tror inte att de gör det. De som engagerat sig i fredsrörelsen måste räta på ryggen och inte huka under de skadeglada krigshetsare som tror att världen kan reformeras med missiler.

Göran Greider

Författare samt chefredaktör på Dalademokraten där denna text också publiceras i dag.