ÅSIKT

Knockout i Ringen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Irene Theroin och Poul Elming i ”Valkyrian”.
Foto: MARTIN MYDTSKOV RØNNE
Irene Theroin och Poul Elming i ”Valkyrian”.

För första gången på nittio år sätts Wagners Nibelungens Ring upp på Det Kongelige i Köpenhamn. På tiden alltså och Det Kongelige är dessutom ett av de få operahus i världen som ur sin egen ensemble kan hämta fram sångare i världsklass till praktiskt taget varenda en av de många stora och tunga rollerna i Ringen. Endast Wotan (den smidigt sjungande och pregnant gestaltande James Johnson) måste hämtas utifrån.

Först ut av de fyra ringsegmenten blev Valkyrian med premiär i tisdags, Rhenguldet följer i december, varefter övriga två delar får vänta tills det nya operahuset på Dockön öppnar i januari 2005. Operachefen och regissören Kasper Bech Holten har deklarerat att detta ska bli en feministisk ring, sedd ur Brünnhildes perspektiv. Hon kommer att få överleva sin ”offerdöd”, och hela ringhistorien ska ses som en rekapitulering i minnet av en åldrande Brünnhilde, som klarsynt genomskådar männens svek och maktmissbruk.

Men detta märks ännu inte mycket av i denna rakt och tydligt berättade Valkyrian, satt mitt i 1900-talet men utan begränsande tidsmarkörer och med mycken lekfull fantasi i scenlösningarna. Holten undviker på gott och ont alla djupdimensioner och berättar enbart en rafflande familjehistoria, men den är i gengäld oerhört spännande från första till sista takt; det psykologiska spelet är säkert gestaltat och fint musikaliskt förankrat. Holten vågar också ge vissa scener en dramatisk tydlighet som gränsar till det kitschigt övertydliga, men han har fingertoppskänsla och stannar alltid på rätt sida kitschmarginalen. Man sitter där gripen och överväldigad, som vid månskensslutet på första akten eller den änglavingade Brünnhildes ”dödsförkunnelse” i andra akten.

Den sceniska vitaliteten bärs i hög grad av Michael Schönwandts inspirerade ledning av Det Kongelige Kapel, och den sångliga nivån är strålande. Tina Kiberg gör sin Brünnhilde med omskakande intensitet och inlevelse, medan Iréne Theorins Sieglinde har sublim strålkraft i sina expansiva sopranutbrott. Susanne Resmarks Fricka är en vokalt synnerligen skarpslipad intrigant, medan Poul Elming, som sjungit Siegmund över hundra gånger på andra håll och nu äntligen får göra denna sin praktroll hemma, är i strålande form. Och så har man världens förmodligen världens bästa Hunding i huset, Stephen Milling. Vilken skräckinjagande basuppenbarelse!

Lennart Bromander

Opera