ÅSIKT

Stjärna utan stjärnbild

1 av 2
”The moon”, 1963.
KULTUR

Barbro Östlihn är en stjärna utan stjärnbild, i konstkanon skuggad av maken Öyvind Fahlström, som hon ofta hjälpte med att överföra idéer till konkreta verk. Men nu, äntligen, presenterar Norrköpings konstmuseum en stor retrospektiv med hennes målningar, från 50-tal till 90-tal. Barbro Östlihn hade en alldeles egen röst och i Norrköping blir storheten i hennes konstnärskap tydlig.

Makarna Östlihn och Fahlström reste till New York 1961 och umgicks med popkonstnärer som Robert Rauschenberg och Jasper Johns. Popkonstens influenser och klara färger syns i Östlihns Gas Station (1963) där gula vimplar hänger på tunna streck, mot ljusblå himmel. I New York fotograferade Barbro Östlihn husfasader, som hon ”översatte” till målningar. Här återskapade hon Manhattans husväggar, som försvann i rivningsivern; titlarna anger de faktiska gatuadresserna. Hon skrev hem till Sverige: ”Jag känner mig som en förintelsens ängel.”

I den tidiga Röda taket (1961) bryter myllret av detaljer och fläckar mot de senare målningarnas stramhet. En lucka i en vägg skapar ett bilddjup – ett fönster, andra hustak, andra fasader. Detaljernas betydelse är tydliga också i de senare målningarna från Paris: en pil från den franska tv:ns börsrapporter blir till självlysande mosaik. Hon skapade abstrakta geometriska mönster genom envis upprepning av former, som hon under 80-talet drev allt längre. Picardie I, Picardie II och Picardie III är uppbyggda av blå, lila respektive gul-skiftande kvadrater; mönstrens byggklossar går att urskilja först på nära håll.

Formspråket är stramt och färgerna ofta dämpade: blekt beige, dovt rött, matt gult. Barbro Östlihn skapade med minimalism, färgförvridningar och detaljskärpa ett behärskat drömskt lugn. Jag förlorar mig i den magiskt silvervita The Moon (1963) och dahlians orangeröda kronblad i Sunflower (1965).

KONST

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lena Sohl