ÅSIKT

Nej, han provocerar inte längre

KULTUR

Hans Johansson skriver om ”hedonisten och provokatören” Lennart Aschenbrenner i boken som ges ut till Waldemarsuddes stora retrospektiv. Men provocerar är det minsta Aschenbrenner gör. Nej, bredbent och stadigt har han målat in sig i en manlig modernistisk konstkanon, uppmärksammad med separatutställningar runt om i Europa sedan 1960-talet och en i kretsen kring Lennart Rhode. Hade han varit provokatör hade han knappast presenterats på Waldemarsudde.

Tyngdpunkten ligger på de senaste tio årens måleri. Det är synd, för Aschenbrenners produktion från 60- och tidigt 70-tal är betydligt mer intressant. Då var han inspirerad av den nya amerikanska konsten och använde sig av storstadens bortglömda skräp: trasiga tablettaskar, repstumpar och använda kuvert, som han själv kallar ”anti-motiv”. Non (1969) består av en blå skrivbok med vit etikett, som delvis klistrar över väggslagordet NON. En oväntad och kraftfull kontrastering mellan skolvardagens återhållsamma disciplin och det upproriska nejet.

Men den övertydliga symboliken och det konventionella bildspråket i hans senaste bilder tråkar ut mig fullständigt. En bild visar konturerna av en kvinna som sitter på huk. Skinkorna vilar mot de högklackade skorna. Över hennes skinkor löper texten: ”Mise en boîte Controle”. Och hur kul är det? Den gröne jägaren II (2002) visar konstnärens bruna hatt mot en grön bakgrund, i bildens nedre plan en vitstreckad pistol mot brun bakgrund, med en mynning som har klara likheter med ett manligt könsorgan. Jag önskar att Aschenbrenner ska gå ut på gatorna och leta efter tablettaskar och slagord igen.

Konst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lena Sohl