ÅSIKT

Noak was here

DOKTOR GORMANDER reser till Armenien och undrar vart Paradiset tog vägen

1 av 2 | Foto: GUNNAR OHRLANDER
Ararat där Noak landsteg med sin ark. I förgrunden klostret Khor Virap där Gregorius ljusbringaren satt fängslad i femton år bland ormar och skorpioner innan han grundade den armeniska kristendomen 301.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I likhet med de flesta människor är jag på jakt efter Paradiset och på min oförtröttliga resa har jag hamnat i Armeniens huvudstad Jerevan. Varje morgon höjer jag blicken mot berget Ararat och beger mig sen ut i det vimlande folklivet med frågan:

Paradiset, kan det möjligen vara här?

Damen i livsmedelsaffären ler bara avvärjande. Killarna som svettas med kebabrullarna tror att jag vill ha majonnäs på kebaben. På Mashtots aveny (tidigare Lenin prospekt) sitter en gubbe med en våg. Paradiset? Han gör en gest mot vågen och för tjugo dram (25 öre) får man väga sig. Gubben tillhör bergsäkert de armeniska viktväktarna, för vågen väger minst fem kilo för lite, vilket är glädjande för kunderna och strålande för affärerna. När han hör mig fråga om Paradiset får jag väga mig en gång till som bonus.

På Matenadaran, museum och forskningscentrum för gamla handskrifter, får jag fullträff.

Ja, enligt en teori låg Edens lustgård på slätten, bekräftar chefen, doktor Sen Areyshatian. Gamla testamentet berättar om fyra floder som rann genom Paradiset. Och nu råkar det förhålla sig så att Eufrat och Tigris rinner upp i det som var det forna Armenien och där finns ytterligare två floder.

Vilket scoop, tänker jag och ser redan rubrikerna: Doktor Gormander hittar Paradiset.

Fast på något vis är det inte förvånande. Allt som har med Paradiset att göra känns uråldrigt. Jerevan firade nyligen 2 750-årsjubileum och Matenadaran (bibliotek på fornarmeniska) tillkom redan på 500-talet.

Enligt ytterligare en teori, fortsätter doktor Areyshatian, så skulle urmodern för de indoeuropeiska språken stå att finna i det armeniska höglandet. Men det finns förstås andra teorier.

Vid infarten till Jerevan domineras synfältet av två fantastiska bilder. På ena sidan höjer sig den röda, fästningsliknande byggnaden där man tillverkar världens bästa konjak, Ararat. Och på den andra sidan, just bortom gränsen, kidnappat av turkarna, vilar berget, en väldig och liksom tyngdlös kropp, gudarnas boning från vilken himlen talar.

Det var där som Noaks ark en gång strandade. Det vet varje barn. Forskargrupper letar fortfarande efter arken uppe på berget. Man har gott hopp om att hitta lämningar. Noak was here. I Ethmiadzins katedral förvaras en träbit som ska ha blivit förd till kyrkan av en patriark på 300-talet och leksaksaffären vid Republikplatsen säljer modeller av arken.

Efter några konjak i fabrikens trädgård och med utsikt över Ararat fattar man utan vidare den inre logiken och bergets kraft. Nere på slätten blev Armenien den första kristna staten 301 och valde, efter visst trassel på Kyrkomötet i Kalcedon 451, en alldeles egen variant av kristendomen som vägrar erkänna Kristus dubbla natur som människa och gud. Kristus är Gud.

Strax därefter skapade Mesrop Mashtots det armeniska skriftspråket med ett alldeles eget alfabet. Det blev en hemlig kod för överlevnad när främmande arméer stormade in mot södra Kaukasus och Armenien, porten till Centralasien. Under flera tusen års krig grävde man ner skrifterna. I Jerevan skramlar man med språkets nycklar, skrev Osip Mandelstam i sin Resan till Armenien. Allt av vikt grävdes ner för att sparas, även recepten och essenserna till den berömda konjaken.

Varje epok är, som ryssarna brukar säga, en övergångsperiod. Så var det med Paradiset liksom den gyllene forntiden då Storarmenien var den enda makten av betydelse öster om romarriket.

Det ryska/sovjetiska imperiet gav så småningom beskydd åt de armenier som bodde under dess fögderi men de andra, flera miljoner, utsattes för turkarnas folkmord från 1894 till 1920. Armenien blev, brukar det sägas, det moderna folkmordets laboratorium.

Nu har nästa övergångsperiod inletts. Armenien har sjunkit ner i svår fattigdom – av alla tidigare länder inom östblocket tävlar det om bottenplatsen med Moldavien. Det sovjetiska imperiet lämnade en grushög efter sig. Överallt runt huvudstaden ser man enorma förvridna stålskelett och rasade byggnader, förlorade illusioner begravda i skrot. Gatorna låter sig svårligen beskrivas och är knappt farbara på grund av de fruktansvärda hålen i asfalten. I vintras drabbades miljonstaden Jerevan av en köldvåg som slog ut såväl el- som vattenförsörjning.

Politiken är dunkel. För några år sen var det skottlossning i parlamentet och såväl premiärministern som talmannen (ansedda som rivaler till presidenten) blev ihjälskjutna. Samtidigt är kriget närvarande, kriget med Azerbajdzjan, som Armenien vann, men som bara har lett till stillestånd, inte fred. Enklaven Nagorno Karabach erövrades av Armenien men erövringen har inte erkänts av något land. En del bedömare fruktar att kriget kommer att bryta ut igen.

Tyvärr har Armenien aldrig fått uppleva Paradiset, säger doktor Areyshatian på museet för fornarmeniska skrifter. Men han ler förtröstansfullt och alla jag träffar säger att denna övergångsperiod snart ska vara över. Det blir bättre. Nu har vi i alla fall rinnande vatten på morgnarna och om framstegen fortsätter i den takten kommer bergets himmelska kraft att segra.

Doktor Gormander