ÅSIKT

Ihoptejpad Atwood

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att läsa Margaret Atwood är elektrifierande. Mest spännande är känslan av att det verkligen finns viktiga tankar på botten av de fantastiska berättelser hon skapar, sanningar om livet man skulle kunna ta till sig om man bara var lite smartare. Atwood är nämligen en författare som inte bara fäster impressioner på papper, hon är en magiker som hämtar fram berättelser ur mörkret åt oss andra. Därför är det med särskilt intresse man närmar sig hennes Att förhandla med de döda, en bok om författare och skrivande, ursprungligen sex föreläsningar hållna i Cambridge.

Märkligt nog blir jag besviken. Trots att Atwood är grundlärd och laddar sin text med citat från all världens författare och visdom, finns inte den tankens klara, logiska struktur som man söker i en essä. Hon använder samma associativa metoder som berikar författarskapet, men som här förblir ett staplande av laddade bilder och tankar, utan slutsatser.

Mycket intressant är förstås det självbiografiska kapitlet, och även den text där Atwood samtalar runt författarens eventuella moraliska ansvar, och kommer till slutsaten att ”en hög moral uppväger inte att man är dålig som konstnär; kan man inte sjunga höga C kompenseras det inte av att man är snäll mot hundar. Men det är inte ovidkommande om man är god eller elak om man råkar vara en bra trollkarl”. Fascinerande är också resonemanget – återkommande hos en lång rad författare genom historien – att författaren måste göra en resa ned i mörkret och hämta tillbaka berättelser från de döda, som kräver blod i gengäld.

Atwood skriver i förordet att ”det inte är meningen att det ska framgå i vilka avsnitt som djupa tankar och resultatet av decenniers lärda mödor har fått ersättas av tejp och snöre”. Men tyvärr syns tejpen för en van läsare, särskilt i avsnitt som det om författares dilemma mellan Konst och Kommersialism. Där lämnar Atwood oss helt i sticket och ersätter tankestruktur med spirituella historier. En hygglig redaktör borde ha ingripit med saxen. Kanske påverkades förlaget rentav av att de här hade En Kommersiellt Gångbar Författare som man inte skulle reta i onödan?

Margareta Norlin