ÅSIKT

Vems språk är värst?

Johan Althoff om folkets uttrycksförmåga och maktens skitprat

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I svallvågorna från teveprogrammet Värsta språket har debatt rörts upp. Språkfrågans politiska laddning har ibland blivit synlig. Som exempelvis när före detta chefredaktören för Moderna Tider, Susanna Popova, i en kolumn i Metro (12 mars) gick lös på programmets frimodiga språksyn. I korthet sa hon så här: Man måste hålla sig till reglerna. Om man tror att man kan göra vad man vill med språket förblir man underklass. Språkförmågan finns högre upp i samhället.

I Svenska Dagbladet (18 mars) stämde en litteraturkritiker Johan Lundberg in. Han upprördes särskilt av uppfattningen att "förorternas talspråk" skulle vara "lika värdefullt som det akademiska skriftspråket". Den tanken ansåg han vara "ett hån mot alla dem som inte kommer från en bildad medel- eller överklass" och inte får några bra jobb eftersom de inte kan skriva läsbara ansökningshandlingar.

Så har det kunnat låta.

Om äktheten i detta ömmande för underklassen kan man måhända ha olika uppfattningar. Men fördomsfullheten är uppenbar. Underklassens språk beskrivs som ja ba å han ba och grammatiskt kaos antyds råda. Det där är en bild man stöter på då och då (minns Läsrörelsens föraktfulla reklamkampanj!) men som har en avgörande svaghet. Undersökningar av språk- och läsförmåga ger inte stöd för den.

När debattörer som Popova och Lundberg ska bli konkreta istället för svepande har de därför inte mycket i påsen att visa upp. Det blir de gamla vanliga käpphästarna. Man ska säga bo ensam inte bo själv. Man ska skriva dem inte dom. Man måste kunna skilja på var och vart, på före och innan. Vi känner igen exemplen, de är oftast desamma och de är ganska få.

Språkriktighetsfrågor av denna typ är förvisso intressanta. Rätt hanterade kan de bidra till att belysa språkstrukturer, språkbruk, språkuppfattningar och språkförändringar. Men de har begränsad räckvidd. Varje språkregel som ställs upp kommer vi ibland att behöva bryta mot. En del av de vanligaste käpphästarna har snarast karaktär av vandringssägner och tål inte närmare granskning. Läs exempelvis hur Svenska språknämndens föreståndare, Olle Josephson, i SvD (1 april) får luften att gå ur den tvärsäkra uppfattningen om korrekt bruk av före och innan. Eller läs Benjamin Lyngfelts intressanta artikel i senaste numret av tidskriften Språkvård där han visar att självaste subjektsregeln egentligen inte finns.

Att grammatiken skulle vara ett stort problem för gement folk är en märklig myt. De bärande och mest komplexa grammatiska strukturer som speglar språkets förbindelse med vårt tänkande har vi ju lekande lätt tillägnat oss redan i 4-5-årsåldern. Därefter vållar de oss inga större problem. Vi förmår tala om saker, egenskaper och händelser i nutid, dåtid och framtid. Vi gör det med sinnrikt utnyttjande av ord ur olika ordklasser, med tempusväxlingar och ordföljdsplanering till språkmönster av stor komplexitet.

Den popovalundbergskt starka betoningen av disciplin och rättning uppåt leder till en dödfödd språksyn; att språkförmåga är att kunna säga en sak på det rätta sättet. Det missar hela poängen med språkets uttrycksmöjligheter. Att behärska språket är att kunna uttrycka en sak på så många olika sätt som möjligt så att man kan välja det som bäst står i samklang med de tankar man vill förmedla. Till och med den oansenligaste händelse är en källa till outsinligt språkligt utforskande. Det finns ett oändligt antal sätt att uttrycka betydelsen att ett löv faller mot marken eller att Göran Persson är en listig karl eller att en häst förflyttar sig mellan punkt A och punkt B. Språkets hela uppbyggnad och konstruktion är ägnat att tillförsäkra dessa oändliga uttrycks- och variationsmöjligheter. När vi talar och skriver väljer vi uttryckssätt utifrån ett gehör för vilka ord som bäst fångar de klanger, bibetydelser och associationer vi vill framkalla i mottagarens hjärna. Med språket skickar vi tankebilder till varandra. Lyckas vi uttrycksfullt förmedla vad vi tänker har vi hanterat språket väl.

Det är inte för inte som ordförrådet framför allt är uppbyggt av synonymer, det vill säga ord som syftar på samma sak eller företeelse, men med en betydelsenyansering. Faller, singlar eller dalar lövet genom luften? Vilket av de hundratal synonymer som uttrycker olika tänkbara aspekter av betydelsen listig (klipsk, rävaktig, uppfinningsrik, försåtlig osv) uttrycker bäst den tanke jag vill uttrycka om en viss person vid ett visst tillfälle?

Det är heller inte för inte som vi i språkanvändningen kan använda nästan alla ord i ordförrådet metaforiskt till helt andra än sina egentliga betydelser. Bara vårt tankeliv sätter gränser för vilket nytt ljus vi därmed kan låta ord kasta över saker och ting. Vi använder orden ironiskt bakvänt, vi konstruerar paradoxer och språkliga försåt för att nå betydelser som orden rättvända och sedvanligt använda inte kan utvinna. Inget betydelsebärande är språket främmande, ty språkets innersta drivkraft är människors vilja att berätta intressanta saker för varandra.

Är eliterna bättre på att använda språket till det? Knappast. Däremot förstår de ofta betydelsen av att dra språket åt sitt håll. Överhetens språkstrategier handlar mycket om att etablera ord och uttryck som gömmer värderingar och tankemönster nyttiga för det egna intresset. Övertar man det språket följer tankarna försåtligt med som i en trojansk häst.

De senaste årtiondenas politiska och samhälleliga förändringar, med gigantisk förmögenhetsomfördelning, utförsäljning av demokrati, förödandet av kollektiva nyttigheter och nedbrytandet av samhällsbärande överenskommelser har krävt oändliga mängder nyspråk och konsultproducerat skitprat för att kunna genomföras. Ett oundvilkligt pris som makthavande eliter villigt betalt för detta är den egna fördumningen och primitiviseringen. Om ett språkhaveri inträffat är det nog snarare på samhällets chefsvåningar än nere på lagret.

Mot bakgrund av denna samhällsutveckling bör vi välkomna all tänkbar språklig frimodighet, uppfinningsrikedom och experimentlusta. Den hjälper oss att tänka fritt och skapa nya tankebilder av framtida möjligheter.

Johan Althoff