ÅSIKT

Han är den störste

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Dock tröstar mig den himlaburna sången ..."

Erik Johan Stagnelius är den störste av svenska romantiker. Medan Tegnérs rykte dalat i botten, Geijer i praktiken glömts, Atterbom aldrig väckt någon entusiasm och Wallin suddats bort av psalmbokskommittén, har Stagnelius överlevat klassikerdöden i skolorna, så att han i dag framstår som den viktigaste svenskspråkige poeten vid sidan av Bellman och Fröding.

Fullt rättvist.

Det finns kulturhistoriskt mer betydelsefulla svenska skalder. Men ingen lika märklig i sig. Stagnelius är fullt i klass med dåtida engelska poeter som Coleridge, Keats och Shelley, Novalis och Hölderlin på tyska eller Leopardi på italienska. Tyvärr är en lyrisk språkkonstnär av hans typ lika ohjälpligt fången i vårt lilla språkområde som själen i hans dikter är fånge i den falska sinnevärlden.

Stagnelius dog 1823, bara 29 år gammal, antagligen utan att själv ana sin storhet. Det finns inget autentiskt porträtt, fyra banala brevlappar, i princip en enda pålitlig ögonvittnesskildring samt en polisrapport om fylleri. Det är fullkomligt unikt att vi så långt fram i tiden vet så lite om någon i det välövervakade Sverige, någon som dessutom var son till en biskop, alldeles frånsett att han som sagt var tidens störste poet.

Stagnelius poesi bygger på en halvkristen mytologi om hur själen, Anima, fallit från Guds idévärld, Pleroma, och fängslats i sinnevärlden, Demiurgens harem. Texten vimlar av Äoner, Mystèrer, Serafer och den grekiska mytologins väsen. Språket är extremt romantiskt med ambravindar, azur, purpur, guld, silver, smaragd och balsam. Ändå har ingen någonsin haft svårt att förstå honom. Till hans konstnärliga storhet hör den märkliga retoriska förmågan att lägga fram allt detta så att det verkar kristallklart. Även sedan verbformer och ordval blivit föråldrade.

Men just detta har, tillsammans med den obefintliga biografin, lett till att mycket lite skrivits om honom. Man klarar Stagnelius på egen hand. Men nog är det ändå märkligt att den senaste heltäckande Stagneliusboken är Fredrik Bööks från 1954. Den kompletteras av Staffan Bergstens studier från 60-talet. Någon mer populär bok saknas helt.

För att täcka den bristen har nu Jan Olov Ullén i Natur och Kulturs utmärkta serie Litterära profiler utgivit en handfast introduktion, Erik Johan Stagnelius.

Till de säkra tecknen på litterär storhet hör att alla läser in sina egna favoritidéer i verket. Gamle Böök lyckades således återfinna sund borgerlig realism hos den sene Stagnelius. Min egen generation tände, under 60-talet, främst på den psykedeliske visionären. En postmodern språkspelare har på sistone upptäckts i de akademiska seminarierna. Jan Olov Ullén, skolad under det modernistiska genombrottet på 50-talet, uppsökte från början en Stagnelius som framför allt var "fullständigt modern" och vars dikt Till Månen var "nästan som en dikt av Ekelöf själv".

I övrigt är det som sagt en handfast, traditionell översikt, till glädje och nytta för den läsande och studerande allmänheten.

Först det rent tekniska - Stagnelius versform, stavning och bruk av stora bokstäver, samt existerande utgåvor. Sedan den rudimentära biografin samt en översikt av verket. Ullén framhåller med rätta Stagnelius märkliga produktivitet, samt hur förbluffande hög kvaliteten är överlag.

Intressantast är förstås de avsnitt som handlar om hur Stagnelius såg på diktandet samt hans syn på naturen, religionen och erotiken.

Ullén visar hur Stagnelius ibland låter även själva diktens uppbyggnad och klanger återge det som beskrivs i texten, till exempel vattnets rörelse. Likaså hur den vackra formen ibland motsäger det pessimistiska innehållet. "Arma gubbe! varför spela? Kan det smärtorna fördela?" säger pojken till Näcken i dikten, varpå denne ger upp sitt spelande. Men samtidigt är det ju just den sortens smärtlindring som den vackra dikten åstadkommer! Det här är en god observation, en paradox som har giltighet för alla de stora romantiska pessimisterna. Ingen har beskrivit tillvaron så skönt och meningsfullt som Stagnelius eller Leopardi i dikter som skrivits för att förkunna att världen är en illusion och tillvaron absolut intighet.

Till de dikterna hör förstås hos Stagnelius Se Blomman! På Smaragdegrunden, som Ullén ägnar en fyndig och detaljerad tolkning.

Beträffande kärleken och Amanda, den älskansvärda, som besjungs i ett antal dikter, förblir allt precis så oklart som det bör få vara.

Människan Stagnelius skulle, som Ullén säger, antagligen få oss att vilja byta vagn om han klev på tunnelbanan. Men poeten vill alla välkomna bland de sina. Ulléns utmärkta lilla bok är en god introduktion till sällskapet.

Men nog skulle vi också vilja se en lite större, modern monografi med djärva nytolkningar av hans liv och dikt!

Litteraturvetenskap

Göran Hägg