ÅSIKT

Titta, en optimist! Eller ...?

John Peter Nilsson ser Geismar leka på Liljevalchs

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jårg Geismar: "The Optimists", detalj. 2003
Foto: JÅRG GEISMAR
Jårg Geismar: "The Optimists", detalj. 2003

Sociala aktioner, situationism och Fluxus är begrepp som återigen dykt upp på konstscenen under de senaste åren. Gemensamt för dem är ett tvivel på själva konstobjektet som egenvärde. I stället uppstår konsten i iscensatta möten mellan människor. Eller, för att använda ett begrepp från Joseph Beuys: konsten är en social skulptur.

Tysken Jårg Geismar arbetar mittemellan ett slags social skulptur och objekt av olika slag. Varje rum på Liljevalchs (tretton stycken) har fått ett namn: The Optimists Room, The World Room, The Communication Room, The Family, Friends and Disappointment Room ...

Uttrycken varierar i rummen. Det är skulpturer, väggmålningar, fotografier, film, readymades med mera - Geismar är en konstnär som vägrar låta sig kategoriseras genom teknik eller objekt. I stället använder han sig av dem som medel för interaktioner av olika slag. I The Politics Room har barn gjort dockor och teckningar inspirerade av politiska ledare, till The Guest Room bjuder han under hela utställningsperioden in gäster, alltifrån konstkollegor till barn- och pensionärsföreningar. När jag var där gjorde Sten Olof Hellström och Geismar en konsert med elektrifierade hushållssaxar!

Geismar är besatt av människor och av människans olika psykologiska och sociala sidor. I The Alcohol Room blandas eufori med tragiska självmordsmetaforer. I The World Room flimrar ansikten förbi på stora vinylaffischer: människor som inte längre bor i sina hemländer eller som har dubbla ursprung.

Mest intrikat är dock hans kanske mest konventionella rum - The Inter-

views and Magazines Room, collage med människor som antingen försvinner in i eller stiger ut ur tidningssidor. Jag blir inte riktigt klok på dem, men tolkar dem som en bild av vår medierade värld med dess konflikt mellan fiktion och realitet. Kan man läsa människokroppen som text?

Men optimismen då, vart tog den vägen? Utställningskommissarien

Niclas Östlind talar om en värld av obegränsade möjligheter (och motgångar) i sin katalogtext. I Geismars konstnärskap, menar han, betonas företeelser som förenar människor oberoende av ålder, kön, klass och etnicitet.

Det låter som en hederlig gammaldags utopi om universell kärlek. Geismar goes hippie! Och visst, utställningen genomsyras av en tilltro till vardagslivets små mirakel. Han vill nog också få oss svenskar att känna oss lite bättre till mods. The Optimists Room är väggmålade skuggbilder av svenska kända motiv, monument, figurer med mera - i blått och gult. Vi har ju trots allt åstadkommit något! verkar han säga.

Eller finns där en räv bakom örat? Den svenska storhetstiden är en kliché. Att vara optimist är att acceptera motgångarna utan att för den delen låta dem styra morgondagen?

Konst

John Peter Nilsson