ÅSIKT

Varför sjunger det inte om Operan?

CLAES WAHLIN om en institution som behöver förnyas

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teckning: FRED
Teckning: FRED

Göteborgsoperan får lysande kritik och drar publik, i Köpenhamn och i Oslo bygger man nya operahus, i anrika operametropoler som Salzburg provoceras

publiken och i Paris jublar publiken i fem operasalonger. Opera är en succé på många håll i världen just nu. Men Kungliga Operan i Stockholm har problem, det är de flesta kritiker överens om. Inte heller publiken verkar nöjd, i genomsnitt är bara åtta av tio platser upptagna. Varför? Och vad kan man göra åt saken?

För att börja med publiken så är, enligt Lennart Lundblad, Operans marknadschef, mellan en tredjedel och hälften operahabituéer, alltså ganska trogna besökare. De följer repertoaren, läser recensioner och kan sina regissörer och sångare. Omkring hälften av publiken är upplevelsepublik: de lockas av vänner och bekanta och evenemanget i sig - miljön och champagnen - drar ofta lika mycket som det som händer på scenen.

Topparna i publiksnittet är välutbildade kvinnor i 50-årsåldern respektive män och kvinnor i 20-25-årsåldern. Publiken är alltså inte så dammig som en del fördomar vill få oss att tro. Men den ser i princip likadan ut som för trettio år sedan; nya individer, men ur en likartad population. Inget i repertoaren har fått den gamla publiken att överge Operan, inget har heller lockat dit en ny.

Stefan Johansson, chefdramaturg, berättar om repertoarläggningens praktik. Förutom alla tekniska hänsyn som måste tas gäller det givetvis att finna rätt regissör eller sångare. Men man tar också hänsyn till den befintliga, alltså den traditionella publikens utseende: repertoaren måste balanseras efter publikens förmodade önskemål. De tre till fyra nyproduktioner som sker från operasidan varje säsong kan således inte bestå av exempelvis fyra 1900-talsoperor, men förmodligen heller inte av, säg, två Verdi- och två Puccini-operor.

En typisk blandning är nästa säsongs premiärer: Smetanas Brudköpet, Wagners Tristan och Isolde, Donizettis Kärleksdrycken samt beställningsverket Kastrater av Miklos Maros (det är nästan en smula djärvt att undvika såväl Mozart som Verdi och Puccini).

Det som sker är ett slags intern prio-ritering, valen görs utifrån en bestämd föreställning av vad som ryms inom begreppet och genren opera, en föreställning som är den förmodade publikens direkta spegelbild. Vem som sätter upp vad och varför blir sekundärt. Till skillnad från talteatern, som hela tiden stämmer av sin repertoar mot vad som sker i ett omgivande samhälle och i dess konstarter, så sysslar man på Operan med att hålla en kanon vid liv, en kanon som har sitt centrum kring italiensk och tysk opera skriven mellan 1800 och 1925.

Visst, Operan har varit ganska flitig i att presentera nyskrivna verk och, visst, de senaste årens satsning på den östeuropeiska repertoaren - Stravinskij, Prokofjev, Janacek Smetana - är välkommen. Men det handlar om en vidgning av kanon, inte om någon grundläggande förändring. Så här arbetar bara extremt konservativa operahus i dag; Staatsoper i Wien, Metropolitan i New York eller Covent Garden i London, för att nämna de mest kända.

Men de operahus som har hittat en ny publik arbetar alls inte på det viset. På Bastiljoperan i Paris styr det konstnärliga - kombinerat med ett aktivt publikarbete. De la Monnaie i Bryssel (som inte är repertoaropera och därför slipper en del problem traditionella hus har) iscensätter den ena sensationen efter den andra och till och med Helsingfors lägger repertoar utan samma hänsyn till den traditionella publiken - en rad nyskrivet finskt vid sidan av 1800-talsoperor, nästa säsong Saariahos L"Amour de loin i Peter Sellars regi.

Kungliga Operan dras också med en rad tröghetsskapande strukturer. Olika avtal mellan dans- och operasektionerna gör det till exempel omöjligt att sätta upp Rossinis mästerverk Wilhelm Tell eller Joseph Martin Kraus Aeneas i Carthago, det verk som invigde operahuset 1782 och som, enligt Johansson, tyska operahus emellanåt uttrycker öns-kemål om att samproducera. Till detta krävs nämligen dansare på scenen.

Vad göra? Allra bäst vore naturligtvis att bygga ett nytt operahus, att kunna börja från början utan de konventioner och traditioner som genomsyrar varje anrik institution. Därmed skulle man på sikt kunna om inte konkurrera med operahusen ute i Europa så i alla fall profilera sig.

I väntan på det borde Operan, för det första, inrätta en så kallad educational department, det slags avdelning som de flesta operahus utomlands har för att aktivt söka upp en ny publik och erbjuda dem olika ingångar till genren och verken. Publikuppskattningen är avsevärd, berättar Stefan Johansson, när till exempel en barnopera föregås av en introduktion eller en rundvandring i huset. En sådan investering torde ge mångfalt tillbaka med tiden.

Men framför allt måste Kungliga Operan överge den onda cirkeln av traditionell publik och dess förmodade krav på repertoaren. Den självbild som skapats av husets storhetstid under 1950- och 60-talen är inte längre en giltig grund för den konstnärliga verksamheten. De senaste trettio åren har man haft samma publik, samma definition av operakanon och samma försiktiga vördnad för de verk man hellre verkar vilja vårda än använda i ett kvalificerat konstnärligt sammanhang.

Det är hög tid att det regleringsbrev som styr verksamheten tas ad notam: att producera och spela en varierad och bred repertoar av klassisk och modern opera för en så bred publik som möjligt.

Claes Wahlin