ÅSIKT

Varför får de inte jobba?

Naomi Klein ser polisen attackera sömmerskor med tårgas i Argentina

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1812 angrepp skaror av brittiska vävare och stickare textilfabriker och slog sönder industriella maskiner med sina hammare. Enligt ludditerna hade de nya mekaniserade vävstolarna eliminerat tusentals jobb och brutit sönder den sociala sammanhållningen och förtjänade därför att förstöras. Den brittiska regeringen höll inte med utan kallade in en bataljon på 14 000 soldater för att brutalt slå ner arbetarrevolten och skydda maskinerna.

Snabbspola framåt två århundraden till en annan textilfabrik, i Buenos Aires den här gången. På Brukmanfabriken, som har tillverkat herrkostymer i 50 år, är det kravallpolisen som slår sönder symaskinerna och de 58 arbetarna som riskerar sina liv för att skydda dem.

På Brukmanfabriken i måndags genomfördes den värsta repression som förekommit i Buenos Aires på nästan ett år. Polisen hade avhyst arbetarna mitt i natten och förvandlat hela kvarteret till en militär zon som bevakades med maskingevär och attackhundar. Arbetarna, som inte kunde ta sig in i fabriken och färdigställa en utestående order på 3 000 par kostymbyxor, samlade en enorm massa anhängare och förklarade att det var dags att gå tillbaka till arbetet. Klockan fem på eftermiddagen gick 50 medelålders sömmerskor med anspråkslösa frisyrer, praktiska skor och blåa skyddsrockar fram till det svarta polisstängslet. Någon gav till en knuff, stängslet föll och Brukmankvinnorna gick långsamt framåt, arm i arm och utan vapen.

De hade bara gått några få steg när polisen började skjuta: tårgas, vattenkanoner, först gummikulor, sedan kulor av bly. Polisen attackerade till och med Mödrarna vid Plaza de Mayo, som bär sjaletter broderade med sina ”försvunna” barns namn. Dussintals demonstranter skadades och polisen sköt tårgas in i ett sjukhus där några hade sökt skydd.

Detta är en ögonblicksbild av Argentina mindre än en vecka före presidentvalet. Var och en av de fem viktigaste kandidaterna lovar att sätta detta krisdrabbade land i arbete igen. Ändå behandlas Brukmans arbetare som om arbetet med att sy en grå kostym vore ett brott som medför dödsstraff.

Vadan denna statliga luddism, detta raseri mot maskiner? Brukman är inte en fabrik vilken som helst, det är en fabrica ocupada, en av nästan 200 fabriker runtom i landet som har tagits över och styrts av sina arbetare under de senaste ett och ett halvt åren. I mångas ögon utgör fabrikerna, som sysselsätter mer än 10 000 arbetare i hela landet och tillverkar allt från traktorer till glass, inte bara ett ekonomiskt alternativ utan också ett politiskt. ”De är rädda för oss eftersom vi har visat att om vi kan sköta en fabrik så kan vi också sköta ett land”, sade Brukmanarbetaren Celia Martinez i måndags kväll. ”Det är därför som den här regeringen har bestämt sig för att kuva oss.”

Vid ett första ögonkast ser Brukman ut som vilken annan textilfabrik som helst i världen. Precis som i Mexikos hypermoderna maquiladoras och Torontos sönderfallande rockfabriker är Brukman full av kvinnor som sitter böjda över symaskiner, med ansträngda ögon och fingrar som far över tyg och tråd. Det som gör Brukman annorlunda är ljuden. Här hörs maskinernas välbekanta dån och fräsandet från ångan, men här hörs också boliviansk folkmusik från ett litet kassettdäck längst bak i rummet, och det milda ljudet av röster när äldre arbetare lutar sig över yngre och visar dem de nya stygnen. ”De lät oss inte göra så förut”, säger Martinez. ”De lät oss inte resa oss upp från våra arbetsutrymmen eller lyssna på musik. Men varför inte lyssna på musik, för att bli på lite bättre humör?”

Varje vecka här i Buenos Aires kommer det nyheter om en ny ockupation: ett fyrstjärnigt hotell som nu sköts av städpersonalen, en matvaruaffär som tagits över av affärsbiträdena, ett regionalt flygbolag som håller på att ombildas till ett kooperativ av piloterna och flygvärdinnorna. I små trotskistiska tidningar runtom i världen hälsar man tanklöst Argentinas ockuperade fabriker, där arbetarna har tagit över produktionsmedlen, som början på en socialistisk utopi. I affärstidningar som The Economist beskrivs de olycksbådande som ett hot mot den privata äganderättens heliga princip. Sanningen ligger någonstans mitt emellan.

I Brukman till exempel beslagtogs inte produktionsmedlen, de plockades helt enkelt upp efter att deras juridiska ägare övergett dem. Fabriken hade förfallit under många år, skulderna till el- och vattenbolag tornade upp sig, och under en femmånadersperiod hade sömmerskornas löner sänkts från 100 pesos i veckan till blott två peso – vilket inte ens räcker till bussbiljetter.

Den 18 december bestämde sig arbetarna för att det var dags att begära ett tillskott för resor till och från jobbet. Ägarna, som skyllde på fattigdom, sade åt arbetarna att vänta inne på fabriken medan de letade efter pengarna. ”Vi väntade på dem fram till kvällen. Vi väntade till natten”, säger Martinez. ”Ingen kom.”

Efter att ha fått nycklarna av vaktmästaren sov Martinez och de andra arbetarna över på fabriken. De har drivit den ända sedan dess. De har betalat de utestående räkningarna, dragit till sig nya kunder och betalat sig själva stabila löner utan att behöva bekymra sig om vinster och löner åt företagsledningen. Alla dessa beslut har fattats demokratiskt, genom omröstning på öppna möten. ”Jag förstår inte varför ägarna tyckte det var så svårt”, säger Martinez. ”Jag vet inte mycket om bokföring men för mig är det enkelt: plus och minus.”

Brukman har kommit att representera ett nytt slags arbetarrörelse här, en som inte grundar sig på makten att sluta arbeta (den traditionella fackföreningstaktiken) utan på den envisa beslutsamheten att fortsätta att arbeta oavsett vad som händer. Det är ett krav som inte drivs av dogmatism utan av realism: i ett land där 58 procent av befolkningen lever i fattigdom är arbetarna medvetna om att de är en lönecheck ifrån att behöva tigga och rota i sopor för att överleva. Det spöke som går genom Argentinas ockuperade fabriker är inte kommunismens utan armodets.

Men rör det sig inte om helt vanlig stöld? Arbetarna köpte ju inte maskinerna när allt kommer omkring, det gjorde ägarna – om de vill sälja dem eller flytta dem till ett annat land så har de väl rätt att göra det. Som den federala domaren skrev i vräkningsbeslutet mot Brukmanarbetarna: ”Liv och fysisk in-

tegritet har inte företräde framför ekonomiska intressen.”

Han summerade, kanske oavsiktligt, den avreglerade globaliseringens nakna logik: kapitalet måste vara fritt att söka sig till de lägsta lönerna och mest generösa incitamenten, oavsett vilka effekter denna process får på människor och samhällen.

Arbetarna i Argentinas ockuperade fabriker har en annan vision. Deras advokater hävdar att ägarna till dessa fabriker redan har brutit mot grundläggande marknadsprinciper genom att underlåta att betala sina anställda och sina kreditorer samtidigt som de tagit emot enorma statliga subventioner. Varför skulle inte staten nu kunna kräva att de skuldsatta företagens resterande tillgångar fortsätter att användas för att erbjuda allmänheten trygga jobb? Dussintals arbetarkooperativ har redan beviljats juridisk expropriation. Brukman kämpar fortfarande.

Det slår mig att ludditerna framförde ett liknande argument 1812. De nya textilfabrikerna satte vinster för ett fåtal framför ett helt sätt att leva. De ludditiska textilarbetarna försökte bekämpa denna destruktiva logik genom att slå sönder maskinerna. Brukmanarbetarna har en mycket bättre plan: de vill skydda maskinerna och slå sönder logiken.

Naomi Klein

Översättning: Tor Wennerberg