ÅSIKT

Humor och solidaritet

ULRIKA STAHRE om en utställning

1 av 2
FA+: Shengen tours
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Brända tändstickor i regelbundna mönster, cigaretter som rökts till fimpar vandrar över en bildyta. Väntans och meningslöshetens spår är en av delarna i konstnärskollektivet FA+ komplexa projekt och installation Schengen Tours. Nu visas det på Sjöhistoriska museet i Stockholm tillsammans med ett tiotal andra konstverk, under rubriken Projekt Framtiden. Sakernas bittra tillstånd blir i Schengen Tours en skruvad vision om de möjliga cyniska sätten att förvalta Fästning Europa.

För varje gång jag ser Schengen Tours blir det mer och mer briljant. Torkade rosor, fotografier och bisarra reklamkampanjer räcker långt när humor samspelar med solidaritet. Projektet tydliggör inte bara grymhet och tragik utan ger också tillbaka något av den ”illegala flyktingens” förlorade värdighet. Samma vecka som utställningen öppnar kommer nyheter från Danmark om förslag till hårdare tag mot flyktinggömmare och ändrade asylregler.

Så om jorden vi ärvt inte tycks kunna delas lojalt, kanske havet ändå kan vara en öppen, förändringsvänlig plats. Det är ett kommunikations- och handelsutrymme som binder samman konstverken med varandra och med museet. Och som gett upphov till både samhällsdiskuterande och kritiska verk som Schengen Tours och mer metafysiska, existentiella verk som Ulf Rollofs eller Maria Fribergs videofilmer där havet betyder avfärd och frånvaro eller skapelse, födelse.

En tur bland museets båtmodeller ger perspektiv åt konstverk som Truls Melins återfunna barndomsfotografier av liten båt i vattenpöl, men den förstärker uppfattningen om sjöfart som en i hög grad krigisk syssla. Flottor, ubåtar, attacker och sjöslag. I anslutning till detta av nationens historia tungt lastade museum blir den samtida konstens humanistiska, intima och personliga tilltal en möjlig öppning mot, ja kanske framtiden?

Projekt Framtiden låter pretentiöst, banalt. Men med en logotyp som ser ut som en tatuering framstår satsningen istället som nästan ironisk, lite på skoj. Det är synd, eftersom de konstverk som visas i denna inledande omgång alla talar allvar. Monika Goras Överlagringar berättar om en skatt i en sjö, sänkt under andra världskriget och fortfarande försvunnen. Familjeminnen vävs ihop med en inte alltför avlägsen europeisk historia och vidare till idéer om vetenskap och systematik. Ett verk om något att tro på, om händelser som råkat bli viktiga och andra som inte blivit det, om hopp och minne. Liksom i Gunilla Bandolins och Monika Goras gemensamma verk X-X berättas djupets historia och hur illa karta och verklighet ofta stämmer med varandra. Det är därför allt måste ritas om.

Ulrika Stahre