ÅSIKT

Att göra indianer till vita

ANITA GOLDMAN om hur kulturer utplånas i ”civilisationens” namn

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Den gamle mannen är lacando-indian och tillhör Mexikos ursprungsbefolkning.
Foto: WILLIAM COUPUN/IBL GAMMA
Den gamle mannen är lacando-indian och tillhör Mexikos ursprungsbefolkning.

Hon är mycket tjock på det vis som endast amerikaner är. Det vill säga de fattiga amerikanarna, för fetman är en klassfråga i USA. Också hennes leende avslöjar fattigdomen. Flera tänder saknas. Hon har diabetes, berättar hon. En av många diabetiker i hennes pueblo (så kallas de byar där jordbrukande bofasta indianer bott i ibland över tusen år). Jag möter henne samma dag (den 27 februari) som den amerikanska pressen rapporterar om det tal där president Bush för första gången meddelar att uppgiften inte längre är att förgöra Iraks illegala vapenarsenal, utan att bringa demokrati till Irak och därmed – i ett slags omvänd dominoteori – till hela Mellanöstern; ”Det är förmätet och förolämpande att förutsätta att en hel region – den femtedel av mänskligheten som är muslimsk – på något vis är oberörd av de mest grundläggande mänskliga strävanden”, sade Bush, nämligen ”frihet och demokrati”.

Det var egentligen inget i Bushs tal som inte – om man nu lyckas bortse från strategiska intressen och olja för ett ögonblick – lät humant och egentligen rättfärdigt. Men bortom den neutrala humanismen gömmer sig samma civilisatoriska projekt som alla amerikanska regeringar drivit på: att, under täckmantel av att utsträcka fördelarna av ”The American way of Life” till andra folk, utplåna och plundra de kulturer som står för andra värderingar, en annan livsstil.

Ingenstans blir den amerikanska självbilden så motsägelsefull som i konfrontationen med kontinentens urbefolkning: indianerna. ”Den huvudsakliga roll som indianerna spelat i Förenta staternas kultur under hela 1900-talet är att hjälpa Amerika att göra sig en bild av sin egen historia”, skriver James Wilson i Jorden skall gråta, den stora bok om de nordamerikanska indianerna som utkom förra året på Ordfront och som är min reselektyr under besöket i New Mexico.

Det är där jag möter den indianska kvinnan i ett av de otroligt estetiska gallerierna i Santa Fe, där hon försöker sälja sitt silversmide. Indianskt hantverk är ”inne” i Santa Fe, framstående exemplar av indiansk keramik säljs för dyra pengar i de finaste gallerierna. Även i det allmänna medvetandet associeras numera det indianska med positiva värderingar. Indianerna har blivit en symbol för miljörörelsen. Tusentals unga amerikaner och européer som söker sig bort från sin kulturs sterila materialism ansluter sig nu till övningar som svetthydda, soldansen och schamaniskt trummande i tron att de indianska kulturerna förkroppsligar en tidlös fäderneärvd visdom som den västerländska civilisationen har förlorat.

Detta till trots, skriver Wilson, är ”indianerna en av de mest plågade minoriteterna i Amerika. Deras samhällen hemsöks av sociala problem och hälsoproblem: dåliga bostäder, diabetes, alkoholism, socialt misslyckande, våld, döds-olyckor (den näst vanligaste dödsorsaken), mord och självmord och extremt hög arbetslöshet.”

USA verkar numera älska Indianen, men inte indianerna. Ett slags omvänd spegelbild av den syn som var förhärskande för hundra år sedan, då man skulle ”döda indianen och rädda männi-skan”. Sedan det spanska och senare amerikanska ekonomiskt/geografiska roffandet av indianernas tillgångar nått zenit igångsattes det sista stora koloniseringsprojektet; koloniseringen av indianernas inre. ”Progressiva” företrädare för den angloamerikanska kulturen menade inte längre att ”en bra indian var en död indian”, en icke bildningsbar ”vilde”.

Vad som nu behövdes var en massiv utbildning av indianerna så att alla indianska barn, och inte bara några få utvalda, kunde ledas ”från barbari till civilisation”. I Wilsons bok, som startar med spanjorernas massakrer på indianerna och detaljerar de ofattbart brutala rofferier, övergrepp och svek som indianerna utsatts för, är nog ändå skildringarna av hur The American way of Life påtvingades indianerna de svåraste att läsa. Wilson beskriver hur Richard Pratt, en arméofficer som med viss framgång lyckats ”civilisera” indianska krigsfångar, nu hoppades kunna uppnå mer dramatiska resultat genom att tillämpa samma metoder på indianska barn. Han grundade 1879 Carlisle Indian School i Pennsylvania, som snabbt blev en modell för institutioner över hela landet. Med auktoritär svart pedagogik skulle indianbarnen omvandlas till vita. En brutal fysisk omvandling – man tvingade dem att gå i skor i stället för barfota eller i mockasiner för att de inte skulle ”förkyla sig” (vilket i stället innebar att snuva, katarr, bronkit och influensa, som tidigare varit okända sjukdomar bland indianerna, snart infekterade och tog livet av många av de unga indianerna).

Pojkarna tvingades raka av håret (oerhört förödmjukande för indianska män för vilka långt hår var lika med manlighet), flickorna kläddes i obekväma puritanska kläder, nya anglosaxiska namn påtvingades barnen vilka pryglades om de talade sina egna språk.

Den nya kosten: vitt bröd, socker, kaffe innebar ännu fler och för indianerna tidigare helt okända sjukdomar. Likt tbc och diabetes. Ett vittnesmål av en av Pratts första elever, Luther Standing Bear (Luther var det namn han tvingades att ta sig!), avslutas: ”Men föränd-ringen av kläder, bostäder, mat och inspärrning i kombination med ensamhet blev för mycket, och på tre år var nästan hälften av barnen från prärien döda och färdiga med alla jordiska skolor. På begravningsplatsen vid Carlisle tillhör de flesta gravarna småbarn.”

I dag är situationen annorlunda, det svärmas för det ”indianska”, som får representera människans oskuldsfulla barndom; ”Vår reaktion på dem är i grund och botten ambivalent: vi ömkar (och kanske föraktar) dem för deras efterblivenhet, medan vi samtidigt längtansfullt, rentav begärligt, ser dem som rester av vår egen förlorade oskuld. Vi studerar dem för att få ledtrådar till vår egen historia, vi försöker hjälpa dem att fullborda sitt livsöde genom att göra dem lika oss [...] Vad vi inte kan göra är att acceptera att de bor tillsammans med oss i en samtida verklighet.”

Finns det kanske en parallell i dag i vårt förhållande till det islamska? Vi kan beundra islamsk konst, nostalgiskt betrakta deras familjesammanhållning, libanesiska restauranger med magdans och meze är superinne och arabisk-inspirerad slang – jalla, jalla – är kul. Men att acceptera att de bor tillsammans med oss i vår samtida verklighet?

Så sent som på 1920-talet konstaterade en rapport till ”Förenta Staternas Indiannämnd” att indianen ”tyvärr inte är kapitalist”, att det inte ligger ”i hans natur” att ackumulera egendom och han därför inte kan uppläras i den ”strävsamhet” som är nödvändig för det civilisatoriska projektet. Den våldsamma kampanj under vilken man tvingat indianerna att dela upp det lilla jordinnehav de ännu hade i privata lotter hade lyckats. Men i dag kan succén anses total; många pueblos har nu spelkasinon som huvudsaklig inkomstkälla!

Den amerikanske presidenten anser att ”frihet och demokrati” måste injiceras i den muslimska världen, med våld om det inte går på annat vis. Ekar det inte bekant av general Pratt, en ”progressiv” man på sin tid, som ville indianerna väl, föra dem bort från barbari till den kristna civilisationens ljus?

I galleriet i Santa Fe ursäktar sig min indianska bekantskap. Hon måste gå in på toaletten och injicera insulin. Hon bär dem med sig vart hon går, förklarar hon. De två väskorna. I den ena: det indianska silversmidet, i den andra: insulinet och sprutorna. Så bär indianskan sina två kulturarv med sig.

Medan hon är inne på toaletten, köper jag en svindyr handgjord schal av galleriägaren. De påsydda lädertofsarna bär tydliga indianska drag. Jag skäms, men kan inte förklara riktigt varför.

Samhälle

Anita Goldman