ÅSIKT

Grymt underhållande

GÖRAN HÄGG läser en oumbärlig bok om kungar och krig

Brandenburgska styrkor besegrar en retirerande svensk armé vid slaget vid Fehrbellin 18 juni 1675. Redan samma år utförde en okänd konstnär denna bataljmålning. Ur ”Svenska slagfält”.
Brandenburgska styrkor besegrar en retirerande svensk armé vid slaget vid Fehrbellin 18 juni 1675. Redan samma år utförde en okänd konstnär denna bataljmålning. Ur ”Svenska slagfält”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kungar och krig. Så brukade man för 20 eller 30 år sen sammanfatta det man ville skydda ungdomen från då man i skolans läroplaner ville avskaffa historieämnet. Sen dess har historien kommit tillbaka. Till och med i skolan. Och på bokmarknaden är kungar och krig den säkraste av alla stapelvaror.

Det stora vändpunktsslaget var förstås Peter Englunds Poltava. Kvaliteten på det som följt i spåren har skiftat. Och givetvis finns det mycket annat av vikt att ägna sig åt i historien. Men som bäst är genren nyttig på många sätt.

Alldeles oumbärlig är således den läckra volymen Svenska slagfält, sammanställd av Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom och Gunnar Åselius (W&W). En genomgång av alla större bataljer där svensk trupp varit inblandad från 1361 till 1813. Texten är mycket faktarik men ändå lättfattlig och välskriven, bildmaterialet rikt och ibland överraskande. Kartorna är mycket bra och borde kunna bilda underlag för intressanta dataspel.

Bland otaliga intressanta fakta märks redan i inledningen iakttagelsen att fältslag i själva Norden varit sällsynta och små. De flesta svenska slagfälten ligger i det alleuropeiska stridsområdet mellan Flandern och Ukraina. Den största drabbningen här uppe är slaget mellan vita och röda vid Tammerfors under finska inbördeskriget 1918!

Den specialintresserade hittar ändå många nyheter. Vem kände till slaget vid Kirkholm i nuvarande Lettland 1605? En katastrof där Karl IX:s armé helt förintades av brorsonen Sigismunds polacker? Redan då var det tunga polska kavalleriet föråldrat men vann genom kraft och disciplin. Man slås av parallellen med andra världskrigets inledningsskede, då polska ryttare red mot Hitlers tanks, tyvärr med annat resultat.

Bland evinnerliga stridsfrågor verkar författarna benägna att frikänna den arme Gustav Horn för det svenska nederlaget vi Nördlingen 1634. Diskutabelt. Däremot framstår det geniala fyllot Johan Banérs seger vid Wittstock två år senare i all sin märklighet som ett av de få ovedersägliga exemplen på fungerande fältherrelist i historien.

Till det sympatiska i boken hör viljan att se krigen från båda håll vilket ger nya perspektiv på vad man trodde var uttjatat välbekanta förlopp. Karl X Gustavs misslyckade stormning av Köpenhamn 1659, som svenskar gärna går hastigt förbi, illustreras med danskt historiemåleri. Där är det förstås en stor och viktig händelse, en fosterländsk seger.

Det är lika svårt som vanligt att förstå vad som egentligen hände i slaget vid Lund 1676, men det tycks det ha varit redan medan det hände. Som i så många fall. Wittstock är ett undantag. Karl XII:s seger vid Narva följdes av närmast total förvirring bland de egna trupperna. Mer än taktik var det den svenska krigsmaskinens strategiska förmåga till mobilisering som till en början gav krigarkungen övertag mot grannarna.

Mycket kritisk är skildringen av Gustav III:s teaterkrig mot Ryssland, trots den väldiga seger till sjöss som till slut gjorde det möjligt att dra sig ur äventyret. Under kriget 1809 då Finland förlorades fäster man sig vid att Sveaborgs kapitulation och den eländige amiralen Cronstedts agerande åter ses som klart förräderi.

Den svenska krigsinsatsen (förhoppningsvis) var "det stora folkslaget" mot Napoleon vid Leipzig 1813. Ett förebud om den lyckligare tid som var på väg. Svenska armén avlossade några få kanonskott och förlorade 46 man. Att jämföra med de närmare 100 000 som i övrigt fick sätta livet till.

En vacker bok som sagt. Men också lärorik. Bekantskapen med kungar och krig i den här formen vaccinerar rätt bra mot dagens motsvarigheter. Vi ser hur argumenten för anfall i syfte att förekomma läskig fiende är desamma genom historien. Likaså hur de mest genomtänkta planer och drömmar om snabb seger går om intet. Inget är säkert. Förvirringen på slagfältet oftast är total. Enorm manspillan och gränslösa lidanden döljer sig bakom hurtiga kommunikéer. Efter Poltava skrev Karl XII hem om hur "allt väl förlupit" trots ett litet tillfälligt "avbräck uti ett fältslag".

Kung Bush och hans krig har ingen bättre bundsförvant än okunskapen om kungar och krig i gamla dagar. Alldeles frånsett att det också är grymt underhållande att läsa om sådana saker.

Göran Hägg