ÅSIKT

En dröm, en dröm, ett kungarike för en dröm

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är inte bara vattenförsörjningen som har havererat i Roland Schimmelpfennings pjäs Den arabiska natten. Här visar sig snart att det mesta riskerar att trasas sönder: stammar och hissar, såväl som drömmar och liv. På scenen har den isländske regissören Egill Pálsson med scenograf Martin Eriksson radat upp ett antal billiga möbler; ett slags vardagslivets representanter som gör anspråk på att omfatta tillvaron för pjäsens fem personer.

Schimmelpfennings eleganta text ger varje rollfigur två röster, en i konventionell dialogform, en som inre monolog, ett slags sufflerande voice over. De är alla på väg, till en äls-kad, uppför en trappa eller till grannhuset. Likt ett oratorium korsar rösterna och rörelserna varandra, alla följer de sin längtan, vilket gör tiden relativ och ofta får rent katastrofala konsekvenser för de inblandade.

Rörelserna sker långsamt men obevekligt och vartefter skapas en närmast ödesmättad intensifiering som samtidigt löses upp i en poetisk rymd. Varje steg i längtans riktning tycks sabotera det rådande livet; som nu på Backstage, där den inledande ordningen sakta men säkert vartefter faller samman.

Pálsson har valt att vräka på. En kompakt ljudvägg ledsagar rösterna, det krälas över stolar och hyllor, balanseras på soffor och sparkas i garderober. Det är befriande att se en teater som vägrar vara vacker, som liksom bara putsar kaos så mycket i kanterna att det går att pressa in i scenrummet. Dock drunknar ett och annat i en uppenbarligen tyskinspirerad estetik, som pjäsens linjer och den poesi som kunde plocka fram en scenisk lekfullhet.

Ensemblen Gerhard Hoberstorfer, Mellika Melani, Lina Englund, Anders Mossling och Fares Fares spelar inte så mycket som är påtagligt närvarande; som är Den arabiska natten bara en strimma overkligt teaterljus i förortstristessen, ett antal sammanfallande drömfragment i en annars mycket mörk och tyst värld, något som också accentueras av det uteblivna applådtacket.

Teater

Claes Wahlin