ÅSIKT

Så snuskigt, så lågt, så...roligt

Camilla Hammarström ser Gunnar Blå utforska bråddjupen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad är det egentligen som är så hejdlöst roligt? Ur mig bubblar ett märkligt skratt. Jag läser Gunnar Blås senaste bok och förundrar mig över den kittling av skrattnerven som dessa små berättelser förmår framkalla. Är det samma skratt som när man läser Kafkas ångestfulla slapsticknummer över självuppgivelsens oemotståndliga lockelser? Eller är det ett karnevaliskt skratt, barnsligt förtjust över den lössläppta hämning som för en stund blottar maktens genitalier? Det är nog tre deciliter av varje sort i denna oanständiga cocktail som får det att bubbla i magtrakten. Visst är det löjligt att skratta åt att Gud Fader blir avsugen eller att Jesus och Maria knullar vilt med varandra. Kanske måste man innerst inne vara ganska bigott för att finna sådana skändningar kittlande. Men det är inte handlingarna som är roliga - det är språket!

Gunnar Blås historier rör sig i etymologiska kraftfält kring uttryck som "det allra heligaste", som kan betyda så olika saker som den bibliska Arken bakom förlåten, sängkammaren eller könsorganen. Tänk er en pornografisk novell skriven med Ann Jäderlundsk diktion så anar ni kanske något av den förnuftsvidriga tjusningen hos dessa texter. Ett exempel:

"Ut under särken tittade Jesuslemmen fram. Den var argsint och sugen. Lite gulaktig kanske. Ögonhålan var fylld med en glaskropp som glittrade. Jesus var stolt över sin moder som gjort honom till den han var. Hennes slemmiga fitta gladde hans tanke. Intet annat ville han än gnida, slå och banka på det röda köttet.

- Nu äter jag upp dig, min son, sa mamman och slukade kuken ända ner till pungkulorna.

Modern kände ollonet i matstrupen.

Sonen kände matstrupen kring ollonet.

Den var varm och mjuk som döden."

Kvinnans håligheter är mörka avgrunder där det manliga subjektet drunknar, hennes kön ett Medusahuvud med krälande ormar som förstenar det stackars brunstiga jaget. I en berättelse alldeles handgripligt, då Alienliknande tentakler slingrar sig ur en skolflickas bländvita trosor, innan hon förvandlas till en jätte som krossar staden och människorna under henne.

Om Gunnar Blås debut Klumpigheten och andra historier var litterära permutationer av Lektyrnovellen, så är den nya boken en form av sagor med bibliska övertoner. Det avskyvärda, det som inte ryms i läsarnas sexbrev, hittar här sin klangbotten hos Bröderna Grimm och Gamla testamentets skoningslösa blodutgjutelser. Allmängiltigheten blir större och uppgörelsen med en kristet präglad idealism mer artikulerad. Nytt är också att flera berättelser har kvinnliga subjekt. Här gestaltas med munter träffsäkerhet längtan efter sexuell kontroll, bland annat i en historia om två nyblivna storstadstjejers annekterande av en medvetslös uteliggare, som de ömt tvättar, rakar, klär ut och använder som knulldocka.

Gunnar Blå roar och oroar. Det fina är att han med den nya boken visar att han menar allvar med sina utforskningar av den sexuella fantasins existentiella bråddjup. Det blir ett slags urberättelser om vad det är att vara människa.

Berättelser

Camilla Hammarström