ÅSIKT

Här är det inte bara soporna som stinker

Johan Ehrenberg om sveket mot Kommunal

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nog för att man är naiv, men inte trodde jag vi skulle få uppleva dagen då socialdemokratiska valda representanter går ut i strejkbryteri mot en kämpande fackförening. När man i tv-rutan ser en förvirrad s-politiker vattna blommor "för annars dör de ju" så har man lust att bara skrika "Hallå! Växtjävlarna ska dö!" Det är ju poängen med en strejk. Sjukhusen ska fungera sämre, äldrevården lida, soporna lukta, dagisbarnen gråta av längtan efter kompisarna.

Vi ska lida eftersom vi - genom våra politiskt valda - vägrar betala det välfärdstjänsterna är värda.

Runtom landet sitter nu förvirrade sossar i kommunledningar och RÄKNAR PENGAR. På fullt allvar går de ut och säger att strejken "sparar pengar". Som nyliberala räknenissar tror de att offentlig ekonomi är en kassabok med plus och minus, minskar man "kostnader" så har man "kvar".

I själva verket innebär det faktum att Kommunal tvingas till strejk en förlust för hela samhällets ekonomi. Jobbet försvåras för alla. Om strejken blir ännu större (vilket den med arbetsgivarnas oerhörda nonchalans verkar bli) kommer vi att se ökad frånvaro från jobben, minskad försäljning, minskad ekonomisk aktivitet.

Detta är illa - kära s-politiker.

Det minskar skatteintäkten framöver.

Det minskar tillväxten. Det minskar våra möjligheter att förbättra samhället.

Men så långt har "sparmedvetandet" gått inom socialdemokratin att man faktiskt - som politiker - tror att det offentliga blir rikare om man spenderar mindre pengar.

Strejken är frampressad underifrån. Kommunalanställda har sett sina löner sjunka mot andra i årtionden. Orsaken är att sparpolitiken lagts direkt på deras skuldror.

Man har helt enkelt fått nog.

Och visst finns det pengar. Den enkla sanningen är att vi i dag per invånare producerar för 80 000 kr mer än vi gjorde för tjugo år sen. BNP har stigit kraftigt. Men vi lägger allt mindre del av dessa pengar på offentlig verksamhet. (Från 36 procent 1982 till 31 procent 2003.) Om regeringskoalitionen får som den vill ska den fortsätta sjunka till 29 procent 2006.

Det innebär sänkta kommunallöner ELLER färre anställda.

Det Kommunal - i all försiktighet - gör med lönekrav på 800 är helt enkelt att ropa till s och v att stanna upp och lyfta blicken innan de fortsätter denna nedskärningspolitik.

Tyvärr verkar man - med tanke på det fega agerandet från de politiskt valda - ropa för döva öron.

Än värre är reaktionerna från andra fackförbund. Istället för att se Kommunals kamp som en del i återtagandet av initiativet, reagerar industriförbund med oro. Det skadar "samordningen". Men herregud, vad är det för samordning där de som har minst får minst och de som har mest fortsätter öka gapet? Kanske mest märkligt är Handels agerande. Detta förbund - som för några år sen vågade gå mot strömmen och slåss för höjda reallöner - är i dag oroade för att Kommunals krav kan skapa "kompensationskrav".

Och?

Just detta var ju argumentet mot Handels får några år sen. Just detta (plus det falska hotet om inflationsbomber) gjorde det fackförbundet till det mest jagade det året.

Desto sorgligare att se att man nu agerar på samma sätt själv.

Sanningen är att om Kommunals krav verkligen skapade ökad kampvilja hos andra förbund så skulle varken jobben hotas eller inflationen ta fart. Det enda som skulle hända vore att de 250 miljarderna i vinster börsbolagen räknar med detta "krisår" blev något mindre. Samtidigt skulle de offentliga finanserna stärkas genom ökade skatteinkomster.

Höja löner i dag handlar om att vinstpengar återanvänds, istället för att bli nya spekulationsmiljarder.

Kommunals kamp är därför också de andra förbundens. Eller borde vara det.

Så hur ska man tolka denna misstänksamhet och oginhet mot ett strejkande Kommunal från socialdemokratiskt håll?

Vi ser å ena sidan en politisk socialdemokrati som gått så långt till höger i sitt tänkande att man identifierar sig med arbetsgivarna vid en lönekonflikt.

Å andra sidan en fackföreningsrörelse som blir OROLIG över höjda lönekrav från medlemmarna.

Vi ser med andra ord en slags socialdemokrati som ser sig som experter, som en kraft som står över de konflikter som är vårt samhälles stora dramer. Kampen mellan löner och vinster. Kampen mellan privat och offentligt. Kampen mellan kvinnor och män.

Jo, i ord stöder man idéerna om hur världen BORDE vara. Jämlik, likalön, offentlig trygghet, mer till skola, vård och omsorg.

I praktiken gör man tvärtom. Strejkbryter. Solidariserar sig med arbetsgivarna. Motarbetar höjda kvinnolöner på utgiftstakets altare. Sänker förmögenhetsskatterna (förra året) och sänker sjukersättningen (i år).

I Danmark sprack samarbetet LO och s efter några år av politisk högervridning vars slutpunkt blev att man inte ens klarade av kampen mot invandrarfientliga partier.

I Sverige vägrade Kommunalare demonstrera första maj, tågen var de glesaste nånsin och det är bara den som ser politik som ett promenadnöje som kan inbilla sig att det berodde på vädret.

Vi är inne i en strejk som avslöjar mer än vad de modesta lönekraven egentligen borde kunna göra. I ett socialdemokratiskt styrt land är konflikten ett hån mot de offentliganställda, de borde inte behöva strejka för detta självklara.

Och när de nu tvingats till detta borde de mötas av stöd, inte strejkbryteri och oro.

S sviker Kommunal.

Det är inte bara soporna som stinker under denna konflikt.

Johan Ehrenberg