ÅSIKT

Mot begärets dunkla mål

JENNY TUNEDAL blir förtjust, förskräckt och förvänd

1 av 4 | Foto: CATO LEIN
Jörgen Gassilewski.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ordet pervers betyder förvänd. Det är en term för det avvikande, som rör sig på andra sidan gränsen för det av makten accepterade, utanför ljuset. Kanske utgör det en sorts kontur; en böjlig ram innanför vilken det normala kan finnas; försvara och bevara sig väl för de dunkla och tvetydiga begär som lurar i männi-skorna. Men vad är det då som dväljs i det förvända?

I antologin Perversioner från Vertigo förlag presenterar tolv svenska författare sina svar på frågan, i form av "12 noveller om avvikelser". Här finns berättelser om allt från ponygirls till

nekrofili, inklusive ett par trista historier om handikappfetischism och, så klart, en rätt lång novell av Nikanor Teratologen som täcker in det mesta.

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm skriver i sin fina essäbok Ensam och pervers om hur perversionen kan synliggöra det vi kallar konventionellt och naturligt, och få det att stå fram som i en skrattspegel. Så är det i Perversioner - i det förvända finns en spegelbild av våra normer, och de ser verkligen sjuka ut.

Aase Berg skriver på tungvackert språk en klaustrofobisk rymd av outhärdlig njutning där en kvinna ligger fysiskt krossad, lycklig, evig i ett efteråt, just innan döden. Hennes tunga har blivit avskuren och hon har svalt den. "Som kvinna är jag självklart böjd att älska band", säger hon i stumheten. Kvinnans dröm är att bli "bunden fri" och tagen bortom skuld och oskuld, lidande och lycka, bortom skillnaden. I ett tillstånd vid randen mot utplåning slipper hon sitta fast i sitt kön.

I Mara Lees genre p lockas en flicka av banden. Flickan leds sedan i cirkelform, i manege, blir cirkelform; en ringmuskel att penetrera, en navel som skall skäras ut.

I cirkeln rör sig en berättelse framåt, liksom bakifrån, från en mans stumhet till hans tal, från flickans hängande i "oavgjordhet" i luften, till hennes alldeles stilla tillstånd med mannen, fångad i rörelsen ut och in, i mittemellan. I den runda, exakta texten kommer underbart vidriga litterära pudlar in i manegen och hungrar efter autenticitet. De äter bland annat upp "Det stackars hjärtat, den unge W på McD", och det är väldigt roligt.

Berg och Lee skriver förvridna skrattspegelbilder av kön, där kroppar binds så hårt in i en ordning, eller skärs så våldsamt ut ur den, att de blir synliga som skal, eller tingestar av kött, en sorts fetischer.

Åsa Maria Krafts helt sanslösa "Man kan aldrig veta vad som händer på Temptation Island" handlar om Ivan och Ofelia, som lever omgivna av fetischer - datorer, teve, ryktborstar, träns, bokhyllan Billy, Berlinmuren, kroppar. Allt är sexualiserat, föremål för begär.

Texten rör sig, både visuellt och språkligt, mellan flera olika nivåer, och undertiteln "REAL art VIDEO art" passar faktiskt som beteckning på det konstverk Kraft har skapat. Det här är kanske den mest perverterade texten i boken. Den blir själv likt ett objekt och liksom ställer sig i sin fiktion bland alla de andra tingen. Eller gör fiktionen till en verklighet, på dokusåpors vis.

Novellerna i Perversioner handlar om det som avviker från normen, och om normen, men framför allt är det en bok om ensamhet och tvång. Förvändheten uppstår som svar på världens bortvändhet, eller för att tröstlöst döva ensamheten inför det "Glapp" som Gunnar Blå beskriver i sin text - avståndet människan har till sig själv. Men det finns bara mer ensamhet i perversionen. Blå, Gabriella Håkansson och Jörgen Gassilewski gestaltar alla varianter av den perverses isolering, eller den perversa isoleringen. Hos Gassilewski är hela texten liksom stelnad i avskuren upprepning, medan Håkansson har skrivit en både grym och ömsint novell om en ensam kvinna och hennes katt, som är väldigt rörande. Gunnar Blås Hästflickan är en tragisk och svart berättelse om alienation, men samtidigt vansinnig och komisk.

Perversioner rycker mig hit och dit - det går inte att sitta still i huvudet. Skrattet fastnar i halsen och kväljer, nattmaran spricker upp i ett leende. Jag känner mig helt förtjust, förskräckt och förvänd.

Antologi

Jenny Tunedal