ÅSIKT

Varför förstår vi inte varandra?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Alexander Lindström och Yrsa Sturesdotter i "Boris".
Foto: PEO OLSSON
Alexander Lindström och Yrsa Sturesdotter i "Boris".

Säga vad man vill, men stilsäker är han alltid, Bengt Ohlsson, inte bara i sina egna texter - romanerna, pjäserna, de legendariska krönikorna i DN På stan - utan också i avlyssnandet av andra stilarter. När han nu tillsammans med Unga Riks ger sig på något som väl måste betecknas som en ungdomspjäs märks det senare tydligt. Med lätt sadism avlyssnar han skolvärldens och socialsvängens välvilliga (och ofta kvinnliga) sorl - sällan har så många magnifikt tomma fraser ekat genom en teaterlokal - men användandet är inte alls sadistiskt. Tvärtom är den nya pjäsen Boris en tragisk och medkännande miniatyr om vår ständigt misslyckade vilja att förstå varandra, kvinnor att förstå män, vuxna att förstå barn etc. Pjäsen presenteras pricksäkert som "Ett drama i all enkelhet om den goda viljan".

Efter en turné genom Sverige i ett par månader landar den nu på Riksteaterns hemmascen i Hallunda, och det märks att Gunilla Nyroos uppsättning har satt sig. Det är avslappnat och enkelt, och det finns en påtaglig tonsäkerhet i allt från Karin Lithmans unga, överambitiösa lärares desperation till Gunilla Abrahamssons rektors luttrade tugg. Allra bäst tuggar Katarina Weidhagen som den stökiga klassens odefinierbara stödperson, en problemlösare vars lösningar alltid tycks vara tala snarare än lyssna.

I centrum står den lilla familjen, den välvilliga och oförstående mamman i Yrsa Sturesdotters fina tolkning - och så Boris. Vad är det för fel på honom? Alexander Lindström gör honom musikalisk och med bollkänsla, och han verkar kärnfrisk, om än lite sturig. Men han vill inte gå till skolan. Varför? Den goda viljans samlade instanser går i gång och arbetar upp sig till desperation. Vad är det för fel? Vad har hänt? Incest? Barnmisshandel? Damp?

I och med den överraskande slutklämmen formar sig pjäsen till en grundläggande mänsklig jakt på en sanning som alltid tycks undfly. Det är bra rakt igenom.

Teater

Jan Arnald