ÅSIKT

Nästan naturen

1 av 2
Henrik Håkansson ställer ut på Riddarhuset i Stockholm där man i entrén möts av inspelad fågelsång genom högtalare monterade på en trädstam.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Henrik Håkansson bor sedan länge i Berlin, likt många andra yngre nordiska konstnärer just nu, och har en stor internationell karriär i ryggen. Därför är det extra kul att, för en gångs skull, se hans verk i Sverige.

Två utställningar visas. På Index kan man lyssna på inspelade fågelläten på vinylplattor och se en video med en sällsynt näktergal, filmad i Skåne. Och på Riddarhuset möts man av en hög trädstam med inspelade fågelläten uppblandade med båtvisslor och turisttjatter från Venedig, tillsammans med videor av fåglar och insekter.

Håkansson är, redan från debuten för tio år sedan, någonting så gammaldags som en naturkonstnär - en mycket speciell sådan.

Under åren har han låtit de noggranna studierna av naturen (visst, han var fältbiolog en gång i tiden) alltmer inkorporeras med samtida teknik.

Videorna kan vara subtilt manipulerade loopar av en insekts märkliga rörelser. De inspelade fågellätena är omformade i mixerbord och ibland, som på Riddarhuset, förstärkta som om vi vore på en rockkonsert. Det är en tekniskt och medialt filtrerad natur vi ser.

Det är fascinerande. I mitt vardagliga stads- och mediebrus känns det uppriktigt skönt att en nörd som Håkansson legat och tryckt i buskarna i Österlen eller i Amazonas och vidarebefordrar naturens under. Det påminner lite om friluftsmåleriet från den senare hälften av 1800-talet; när industrialismen omformade samhället blev naturmåleriet en nostalgisk påminnelse om det forna agrara samhället och extremt uppskattad av den nya borgerligheten.

Men Håkansson har andra kvaliteter. Jag tror att det är en slump, men i Riddarhusets miljö kommer jag att tänka på den aristokratiske dekadenten J K Huysmanns berömda roman Mot naturen från sent 1800-tal. Huysmann är emot naturalismens dogmer och skriver om hur han inreder sitt sovrum med träpaneler som om de vore gjorda av granar. Men det är de inte. De är speciellt importerade trädstammar som ser ut som gran, men som är den allra mest dyrbara trädsorten från någon djungel någonstans i världen. Vem kan se skillnaden?

Jag ser Håkanssons konst i dialog till en sådan frågeställning. Han har fördjupat sin konst under åren och ifrågasätter naturens ordning genom att medialt förskjuta den alltmer. Det är här och nu som vi lever, inte där och då, som naturromantikerna predikade. Men han är fortfarande fascinerad av naturens skönhet. Utan att moralisera lyckas han spela ut båda sidorna.

Måste människan tukta naturen för att överleva? Eller finns det en djupare sanning i naturens mysterier?

Konst

John Peter Nilsson