ÅSIKT

Våldta med en Pommac?

Hanna Hallgren som en ”rebell” på villovägar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Einar Heckscher.
Foto: Björn Lindahl
Einar Heckscher.

Nyligen porträtterades översättaren och författaren Einar Heckscher av Maud Nycander i SVT 2:s K Special. Heckscher presenterades som ”rebell och undergroundprofil på 1960- och 70-talet”.

Och visst, Huvet i hissen hade kanske varit en politisk angelägenhet om den skrivits för några decennier sedan. Då hade man – möjligen – lättare svalt dess svartvita världsbild, sexistiska och rasifierat exotiserande undertoner. Att dess desperata textjag känns som en kroniskt klagosjungande men faktiskt riktigt privilegierad VSMHM (vit svensk medelklass heteroman).

För det är svårt att år 2003 läsa dikter i vilka textjaget hatar rovdriften av naturen, men utan problem kallar samma natur för ”vår kavata dam”. Och dikter i vilka en kvinna får sjunga en så kallad hemkörd liten visa som börjar: ”Jag minns den ljuva sommardag/ då du tafatt våldtog mig med en Pommac /---/”. Och det är svårt att riktigt se den politiska potentialen (eller ska det vara roligt?) i rader som ”108 000 utsvultna kvinnor och barn från Sudan/ klättrar in genom mitt fönster,/ och sjunger i kör om att jag inte ska va lessen /---/”.

Jag vet faktiskt inte om Heckschers diktlåtar ska läsas som angrepp på en kapitalistisk och profithungrig värld. Jag vet det inte, eftersom dikterna samtidigt klingar så tvärt av gubb-borgerlig 40-talistkonservatism. De är i alla fall inte politiska på ett vis som inbegriper en mångfaldsförståelse rörande etnicitet, kön, sexuell preferens, nationalitet, ålder – möjligen finns det en medvetenhet om att män kan tillhöra olika samhällsklasser.

Men oavsett det kvarstår ett annat problem – att dikterna känns hafsiga. I förordet skriver Johan Ehrenberg att Heckscher kallar texterna för låtar och inte för dikter; och kanske kan man tolka detta som ett försök av författaren att inte verka (dikt)pretentiös. Men i min läsning spelar det ingen roll: Heckschers surrealistiska bilder och bitvis riktigt krångeltäta (och emellanåt rent av introvert interna) språk hänger löst samman. Det kanar och glider omkring utan att läsaren riktigt får något grepp. Men det verkar inte stilistiskt pregnant, utan slarvigt, bråttom – som i hast, alltsammans.

De stråk i dikterna – där någonting känns och bränns – som jag vill lyfta fram, rör relationen mellan en åldrande man (textjaget) och hans lilla dotter. När Heckscher gestaltar denna relation, som är naken och på liv och död, håller han rolighetsministeriet i schack, och läsaren känner hjärtslagens tunnhet och hunger:

När hon väl somnat svär jag inombords eller fäller ett par tårar / för att jag inte har råd att bli gammal / På natten drömmer jag / om att vi seglar böljan med Pippis pappa till Samoa

Sen väcker hon mej i gryningen med rop om gröt / och krav på eget flygplan; och sen, / mens jag står i köket och muttrar,

berättar hon en saga för mej

om nallar i sommarregn

Lyrik

Hanna Hallgren