ÅSIKT

Denna fanatiska glöd

JENNY TUNEDAL läser en återkomst med säregen kraft

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Maj-Britt Wiggh.
Foto: LOUISE BILLGERT
Maj-Britt Wiggh.

Nattens biologi handlar om mänskligt beteende. Det är en etografisk roman, skulle man kunna säga, och det som utmärker beteendet hos de studerade människodjuren är konsumtion. Den Vite Mannen konsumerar vad tredje världens regnskogar har att erbjuda av forskningsresultat och sensationella upptäckter, medan en ensam, i ansiktet mycket vanställd ( "I parkerna fruktar hon aldrig våldtäkt, trots den spensliga och närmast flickaktiga kroppen"), kvinna i Stockholm har att konsumera tropisk frukt, internetsex, och döden, i form av de aids-patienter i slutskedet hon besöker om nätterna.

Samtidigt konsumeras allt som lever, av "Att naturen hela tiden samlar på sig, att celler förökas, bakterier frodas och entropin släpps lös, vild och lössläppt äter den upp alla levande beståndsdelar."

Wiggh skriver en mycket säregen, lyrisk prosa. Hon visar upp sitt berättande, på ett sätt som påminner om Birgitta Trotzigs romaner, genom att ibland ställa sig på avstånd till det som berättas, och betona berättandets (eller berättarens) makt att göra vad som helst med det. Här finns ingen gammal vanlig romanillusion som skall upprätthållas till varje pris. Författarens auktoritet är riktad inåt, mot berättelsen, i stället för ut mot läsaren. Berättaren står liksom intill läsaren, i rader som:

"Man kan under tiden märka, som utomstående, att en viss spänning råder på forskningsstationen."

Romanen liknar en sorts köttätande växt, en vacker och kvalmig djungel av språk, där ett stort antal personer, skeenden och tillstånd slukas av berättandet, som snarare lägger under sig, än visar fram, textens handling. Allt verkar liksom nedsjunket i den bildrika, technicolorskimrande språkväven. Vissa kapitel strömmar särskilt hejdlöst nedför sidorna, och bilderna vänder världen ut och in och ut igen. Som när doktorn har besökt den malariasjuke etologen Albert i djungeln och sagt att han inte skall dö:

"Men grodorna säger annat, de sjunger för honom, hemliga sånger, dödssånger, de göder hans synder av vithet just nu, deras enfaldiga kvackanden, livets upphörande, denna enfaldighet! och han vilar tyngdlös inuti den feta vita larvens mage, omgiven av vithet, skimmer, täthet, och om det nu är natt, så skänker den nakna glödlampan detta hallucinatoriska ljusspel över myggnätet./"/ och om det nu är natt: nattfåglarnas ödsliga skrik och hoanden, om det är dag:"

Berättelsen om Albert skuggas av, och speglas i, en sorts dokufiktion om forskningsresanden Sten Bergman, som på femtiotalet besökte Papua Nya Guinea och kom tillbaka med spektakulära bilder på vildar, samt boken Min far är kannibal, som Alberts dominante far skickar till honom. Detta är bara ett av många sätt på vilka Wiggh flätar och fogar sin text, för att fördjupa och vidga. Hon gör det fantastiskt skickligt.

Nattens biologi är något så ovanligt som en rolig, politiskt mycket medveten och radikal samtidsskildring, med ett språk och en form som gör varje mening absolut intressant och alldeles, alldeles njutbar. När Maj-Britt Wiggh efter elva år kommer tillbaka som prosaförfattare, gör hon det med en säregen kraft att skriva:

detta mörker.

Denna fanatiska glöd.

Roman

Jenny Tunedal