ÅSIKT

Ur ruinerna växer det nya Imperiet

OLLE SVENNING läser om dagens USA: tomhet, korståg och "en kärleksfull kille"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: AP

Framåt eftermiddagen fick Eric Packer sin prostata palperad. En daglig ritual, ibland utförd i Packers limousin, där läkaren hade självklar plats bredvid skiftande älskarinnor, body guards, tv-skärmar och body building-instrument.

Packer var 28 år och behövde knappast oroa sig för prostatan, trots att den var något asymmetrisk.

Eric Packer, huvudperson i Don DeLillos senaste bok, Cosmopolis, har byggt upp en gigantisk förmögenhet som valutahandlare, för tillfället särskilt inriktad på yenen. DeLillo låter i joycesk stil sin miljardär göra en endagsresa genom Manhattan. Packer är på jakt efter sin frisörsalong, den där den tidigt döde pappa också gick. Han lämnar sin 48-rumsvilla, föredrar bil framför sitt flygplan - ett ombyggt bombplan - och rullar sakta i sin limousin genom ett Manhattan som är tomt på vanliga människor men fyllt av polis, övervakare och demonstranter. Trängseln är svårartad, en popsångare ska begravas och presidenten är på besök. Medan prostatan undersöks hinner Packer studera rörelserna på börsen, sugas av - i vodka - av en tillfällig kvinnlig besökare och studera några mord på videon. Han för senare tomma samtal med sin fru, som han vagt känner. Allt i väntan på mötet med den ensamme psykopaten.

DeLillo berättar med elegant tomhet om den ödsliga, avhumaniserade sena kapitalismen. Endimensionellt kanske. Möjligen också en repetition av välkänt tema.

Jag läser boken under en period då jag också plöjer genom dryga tusen sidor Bush-litteratur. Presidenten finns hos DeLillo, fast han talar finska. Sambanden är andra: Eric Packer har sin politiske motsvarighet. Han heter Karl Rove och är Bushs evige rådgivare.

Tomheten, den ideologiska och religiösa döden i DeLillos amerikanska matcentrum, fylls numera av Bushadministrationens högerkristna korstågsideologi - de utvaldas attack också på intellektuell nihilism eller hur DeLillo nu ska beskrivas.

Karl Rove handlar inte i yen, han saluför politiska åsikter och politiker. "Bush är produkten. Rove är försäljaren", som journalisterna James Moore och Wayne Slater skriver i boken Bush"s Brain (Bushs hjärna). "Rove tänker och Bush handlar", lägger de till.

Karl Rove är den politiska människan i skräckversion. Vid nio års ålder aktivist för Nixon mot Kennedy. Åtta år senare central gestalt inom republikanska partiet. Hans historieintresse mättades med böcker som Great Moments in History och studier om Napoleons strategi: Försvara först, gå sedan till snabb och överraskande attack.

Rove lärde ut smutskampanjens ABC till unga republikaner och praktiserade metoderna med stor framgång. Mästarprovet utfördes när George W Bush skulle lanseras som Texasguvernör. Motståndaren Ann Richards beskrevs som undfallande mot kriminella och som en särskild vän av homosexuella. Hon ville, spred Rove ut, placera lesbiska på en rad ledande poster. Sådant är karaktärsmord i det konservativa Macho-Texas.

Rove erövrade också storbolagen som donatorer åt Bush. Philip Morris och Enron, senare bekant för sina skandalaffärer, pumpade in mångmiljonbelopp till Bush. Blivande presidenten beskrev sig själv som "huvudsakligen en medieprodukt", en gång svår på sprit men med ett hyggligt baseball-lag och strålande förmåga att skaffa sig vänner. Hans politiska trossatser var enkla: Skatter är ett otyg, privatföretag är bra. Goda regeringar ska göra så litet som möjligt. De gröna är onda.

Rove ville sälja denna politiska produkt och den formel han och hans medarbetare valde ut löd "Det personliga är makt". Bush hade så starkt blå och förtroendeingivande ögon, sa de.

För en kort stund föreföll John McCain kunna slå ut Bush som republikanernas kandidat.

Rove skötte kampanjen: McCain beskrevs som en hycklare. Far till illegitima barn, dessutom mentalsjuk efter sina år i vietnamesiskt fångläger.

När Al Gore inte bara fick flest röster utan också var på väg att ta över det avgörande Florida, hyrde Rove in flygplan och hotell för 250 experter som skulle sköta Bushs juridiska kamp för presidentskapet. Storbolagen, särskilt Enron från Texas, betalade.

Rove vill se USA som den globale sheriffen: "I kampen mellan de goda och det onda, så står vi på godhetens sida."

Rove är lika inläst på den politiska statistiken som Eric Packer på valutakurserna. Varje rörelse inom väljarkåren är kartlagd. De sociologiska mönstren avlästa. Donatorerna registrerade i olika boxar, de politiska motståndarnas svagheter väl samlade. Rove flyttar om sina politiska pjäser som leksaksklossar, prövar vilka allianser som kan maximera röstetalet.

Ambitionerna utanför det politiska spelet, alltså vad han ska använda varan Bush till, är bitvis diffusa. Läsningen leder dock fram till en samhällssyn byggd på intolerant kristendom, fylld med förakt för minoriteter, särskilt sexuella. Amerikanskt självförhärligande: Att försvara friheten överallt i världen, gärna med vapenmakt. Tron på den lyckliga konservativa hierarkin.

Mer åt de rika, åt eliten, välgörenhet åt de fattiga. Marvin Olaskys bok om den förrådda amerikanska medkänslan gav argumenten. Olasky menar att den generella välfärden urholkat medborgarnas känsla för att uppoffra sig och ge bidrag åt de fattiga och elända.

Bob Woodwards väl marknadsförda bok om Bush i krig förmår sällan beskriva annat än maktens spel om och förberedelser för kriget mot Afghanistan: "Ett krig mellan ont och gott. Och där det goda ska segra", för att citera Bush.Språket och ideologin i samtalen skränar ut det som kallas messianism, tron på USA som frälsare.

"Vi är alla Guds barn", säger Bush. När en senator säger till presidenten att han valts ut av Gud, svarar Bush: "Vi är alla här valda av Gud."

Sådan är också den stämning David Frum skildrar från sin tid som talskrivare åt Bush. Frum var mannen som formulerade tesen om "ondskans axelmakter". Han berättar att den första repliken han hörde när han trädde in i Vita Huset var: "Du missade bibelstudierna i morse." Bushs medarbetare är mörkklädda med slips. De röker inte och dricker inte. De svär inte ens.

Som läsare studsar man till en aning inför uppgiften att Bush bjöd sina bästa vänner på ett pokerparti bara någon vecka efter den 11 september.

"Jag är en kärleksfull kille", försäkrar Bush. Han vill att barnen i de länder USA bekrigar ska skyddas, kanske få en amerikansk brevvän.

Presidenten kastar titlarna och ber att få kalla Putin för Vladimir när han hör att den gamle hårdföre KGB-agenten bär på ett kristet kors.

Ur den nationalistiskt-kristna tron följer Bush-administrationens tro på att kunna skapa och leda en helt ny värld. Fienden ska suddas ut. Länder som hjälper terrorister ska raderas bort. Ja, också regimer som kan tänkas i framtiden hysa sådana planer måste bekämpas. President Bush vald av 20 procent av det amerikanska folket ska styra över oss alla, också över oss som aldrig någonsin kan utkräva ansvar av honom och hans kristna imperialism.

Woodward har fått lyssna på Bush-administrationens samtal. Av dessa kan man läsa ut att tron på demokratin och friheten helt enkelt används som synonym för USA:s maktintressen.

En CIA-agent förses med väskor fyllda med dollarsedlar. Han ska köpa supportrar i Afghanistan. Ständigt söker den arrogante försvarsministern Rumsfeld allianser med centralasiatiska länder: det handlar om flygbaser för Afghanistan-kriget. Den särskilt uppvaktade är Uzbekistans ledare Islam Karimov, en av den världsdelens mest förfärande diktatorer med ett skräckinjagande facit i frågor om mänskliga fri- och rättigheter. Liknande figurer i Afghanistans norra allians blir till nära samarbetspartner. Ingen företräder ens ett minimum av demokrati.

Samverkan med Algeriets president Bouteflika och hans säkerhetstjänst anses som något föredömligt. Den algeriska staten är en av vår tids mest uttalade statsterrorister, ansvarig för många tusentals döda. USA-administrationen ser sig om efter en ny Kemal Atatürk som kan modernisera den muslimska världen. Armenierna har blodiga erfarenheter av ungturkarna. Atatürk hade inget kärleksfullt förhållande till demokratin.

Bush-böckerna rymmer mycket beröm till justitieminister Ashcrofts Patriot Act. En lag som drastiskt begränsar friheten för folk med arabisk bakgrund och som kraftigt rustar upp statsapparatens möjligheter att övervaka, rentav förfölja, medborgare. Som Anthony Lewis, den ledande liberale publicisten i ett par decennier, skrev: Bush är den president som satte medborgerliga fri- och rättigheter ur spel.

Bush berättar för David Frum att han ser oljan och tillgången på energi som en helt strategisk, säkerhetspolitisk fråga. Därav följer naturligtvis att USA-bolag, särskilt de som finansierat Bush, redan fått förmånliga koncessioner i Irak. Annars är Bush också inställd på att bygga ut kärnkraften, "nukular power", som han kallar det. Han har svårt för namn och fakta, meddelar Frum.

Den lätt klibbiga blandningen av patriotism, barnslig högerkristendom (ledarna gråter gärna till psalmerna) och repressiv stats- och militärapparat kan, självklart, härledas till ohyggligheterna den 11 september 2001. Fast ideologin var, det framgår av böckerna, skriven långt tidigare. Frum, exempelvis, berättar uppriktigt om hur USA, befriat från Sovjet-makten, var på väg att få sin frihet begränsad av FN, Kyoto-protokoll, internationella domstolar, begränsningar av kärnvapen och landminor. USA ville befria sig från sådana tunga ok. Ur de ruiner Don DeLillo skildrar växer det nya Imperiet.

Roman

Samhälle

Olle Svenning