ÅSIKT

Kvinnan som aldrig gifte sig med Kafka

MARIA BERGOM LARSSON läser om livet i Prag och döden i Ravensbrück

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Milena Jesenskás namn brukar nämnas i samband med Franz Kafkas liv. Förhållandet till henne var en av de sista lyckliga kärleksupplevelser han fick uppleva efter två uppbrutna förlovningar och en stor portion sexualångest. Så brukar det heta i Kafkabiografierna. Hon var, som så många, kvinnan i en stor författares liv. En skugga, en biroll i litteraturhistorien. Inte förrän nu har jag, tack vare Steve Sem-Sandbergs nya roman Ravensbrück, fått veta vem hon egentligen var, den tjeckiska journalisten.

Steve Sem-Sandbergs metod är strikt dokumentär. Precis som i de tidigare romanerna Theres (1996) om Ulrike Meinhof och Allt förgängligt är bara en bild (2000) om Ernst Toller och den kommunistiska rådsrepubliken i München efter första världskriget har han gått samvetsgrant till väga, suttit på arkiven i Prag, studerat brev och biografier, fördjupat sig i tidsandan för att slutligen fiska upp ansikten, stämningar, händelser, öden ur det förflutna.

Boken har ett motto av Irena Vrkljan som formar sig till ett slags historiefilosofisk utgångspunkt: "Det förflutna lever i oss utan kronologi. Varje berättelse om ett liv skulle kunna löpa i parallella kolumner, varje berättelse skulle kunna uttrycka helheten om det inte vore så att vi lärt oss att tänka i sekvenser, i hierarkier. Viktigt, oviktigt. Början, slut. Detta godtycke kommer av vår önskan att blanda oss i, att förklara. Men också detta är att begå våld på det vi upplevt. På det sättet har vi kopplat ihop oss med den externa biografin, med knutpunkterna."

Det kan låta som en postmodernistisk programförklaring: Det finns ingen utveckling eller meningsfull kronologi i historien eller i våra enskilda liv bara lösa trådar utan sammanhang. Ändå är det just "knutpunkterna" som intresserar oss, liksom Steve Sem-Sandberg i hans försök att fixera historien i sina romaner.

Och vad är knutpunkterna i Milena Jesenskás liv: barndomen i Prag med en sängliggande mamma och en notoriskt otrogen pappa, professor och tandläkare med praktik i hemmet där nojsandet med de kvinnliga patienterna plågar hustrun genom de tunna väggarna.

Fadern, stolt, diktatorisk, hjärtlös och älskad. När Milena som tjugoårig medicinstuderande vill gifta sig med den tysk-judiska skriftställaren Ernst Polak och skjuter faderns karriärsplaner i sank, lyckas han med våld få henne inspärrad på mentalsjukhus. När hon väntar barn tvingar han henne till abort. Under svältåren i Wien vägrar han att läsa hennes brev och artiklar hem och ännu mindre ge efter för hennes vädjan om ekonomisk hjälp. Till och med i förintelselägret skickar han, avsiktligt hånfullt eller ej, ett paket med en folkdräkt medan övriga fångar får varma ylleplagg i den råa lägervintern.

Vad stannar kvar i detta myller av namn och miljöer? Milenas kleptomani kanske. Varför utsatte hon sig för skammen att bli ertappad? Hon inte bara stal i affärer och varuhus utan det hände att hon tog smycken från sina vänner för att sälja och få pengar inte alltid för överlevnad utan också till lyx. I Wien anger hon sig själv till polisen som inte tror henne, blir bötfälld och försöker ta sitt liv strax efteråt av förödmjukelse. Eller var det kanske av förtvivlan över mannens otrohet och kyla? Under många år var hon morfinist efter en period av svåra smärtor i ena benet. Männen växlar, hon gifter om sig såsmåningom med en av Prags mer framstående och radikala funkisarkitekter, umgås i avantgardistiska kretsar och är själv verksam som journalist och redaktör på olika tidningar och tidskrifter. Riktigt hur och vad hon skriver får jag inte riktigt grepp om, ibland heminredning, recept, kvinnosidor, men umgås i utpräglat intellektuella kretsar.

Kafka möter hon endast under ett par dagar i Wien 1920 resten är brev, det är vid uppbrottet från den första mannen Ernst Pollak. Han erbjuder henne äktenskap efter några månaders brevkontakt. Hon förefaller plågad över det avvärjande leendet och något motståndslöst i hans väsen och deras förhållande rinner snart ut i sanden.

Prag ockuperas av tyskarna, kriget är ett faktum och eftersom hon arbetar för motståndsrörelsen blir hon tagen av Gestapo och skickad till Ravensbrück trots att hon frikänns från alla anklagelser i rättegången i Dresden. Fyra år håller hon ut och visar ett enastående mod och solidaritet med medfångar som råkat ännu värre ut än hon själv. Berättelsen från Ravensbrück som bygger på rätttegångsprotokoll och vittnesskildringar av överlevande är detaljerad och förfärlig.

Så vad handlar Steve Sem-Sandbergs roman Ravensbrück om? Om den tjeckiska journalisten Milena Jesenská eller om tjugo- och trettiotalets intellektuella liv i Centraleuropa? Om jag försöker bortse från kronologin och vårt oändliga behov av meningsfulla berättelser, finns det något i hennes individuella öde som föregriper Europas glidning ner i avgrunden? Och kan vi egentligen bortse från kronologin i våra liv? Eller kan vi bortse från att det är ett kvinnoöde som beskrivs?

Sem-Sandberg har en sval och vacker prosa som skapar avstånd till den temperamentsfulla och spontana Milena. Han är bättre på att skildra den långsamma döden i Ravensbrück än det levande Prag.

Roman

Maria Bergom Larsson