ÅSIKT

Det är ju tjänstemännen som kostar pengar!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Plötsligt gled den stora kommunalstrejken in i medieskugga och det blev häpnadsväckande tyst om den största konflikten på mycket lång tid på svensk arbetsmarknad. Ur skuggan lösgör sig ilskna kommunalare. De kommer gående mot mig på gatorna och undrar: Varför skrivs det inte en rad om vår strejk längre? I landets lokalpress skrivs det betydligt mer än i de borgerliga morgondrakarna och Dagens Nyheters ledarsida slog förmodligen rekord i arrogans när en ledarskribent där nyligen hävdade att kommunalarna i själva verket är rätt välbetalda - jämför bara med en stackars tingsnotarie, utropade han. En sådan tjänar bara en tusenlapp mer! Skribenten glömde nämna att en tingsnotarie har en kort, dåligt avlönad startsträcka innan han eller hon lyfter mot de verkliga höginkomsttagarskikten.

Vanligtvis har anställda inom vård och omsorg kunnat räkna med hjälp från en medial snyftfaktor. I en inverterad variant av könsförtrycket har ledande politiker ofta tyckt synd om lågavlönade kvinnor och alltför många kommunalare har invaggats i tron att deras krav tagits på allvar. Därför är det just i dessa dagar något oerhört avgörande som äger rum:

Klassamhället öppnar sig i all sin ömkliga nakenhet mellan Kommunal och landets politiska och mediala makthavare. När det kommer till kritan, när hårt sätts mot hårt, då skingras statsministerns löften till ett ingenting medan borgerligheten börjar yra alltmer om att enda vägen till bättre löner är att privatisera välfärden. Fråga de anställda inom Hotell och Restaurang, som är hänvisade till privata arbetsgivare, vad de tror om den tesen: De har sämst löner av alla!

Ylva Thörn, som under konfliktens gång skaffat sig en självsäkrare stil, konstaterar i LO-tidningen: "Vi för en nödvändig klasskamp. Det här är den yttersta kampen och den avgör livsbetingelserna för våra medlemmar ända in i pensionen." Det är bra sagt. Möjligen gjorde dock förbundsledningen ett misstag som inte redan från dag 1 gick ut hårdare och såg till att större delar av Sverige stannade av. För den makten har kvinnorna och männen inom Kommunal.

Finns det pengar att uppfylla Kommunals krav? Det faktum som är mest förtiget i den offentliga debatten är följande: I dag går två tred-jedelar av kommunernas lönesumma till tjänstemännen. Fast de är färre har tjänstemännen lyckats prioritera till sig löneökningarna. Det går att ändra på den ordningen. Det går också att ändra på det halvt nyliberala budgettänkande som regeringen håller sig med. Under åren 1998 till nu har statens finanser uppvisat överskott på mer än två hundra miljarder och under samma tid har skatterna sänkts med över fyrtio miljarder! En bråkdel av dessa ofantliga resurser hade, om de gått till välfärden, kunnat höja lönerna och återbemanna en anorektisk offentlig sektor.

Hur konflikten än avlöper lär den medvetandegöra de strejkande. Den river bort den sista naiviteten och visar att Joe Hills gamla ord gäller bra än i dag: Sörj inte! Organisera er!

Göran Greider