ÅSIKT

Fuskarna får sitt straff

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Barbara Voors.
Foto: ULLA MONTAN
Barbara Voors.

Titeln på Barbara Voors nya roman anspelar på de röda, böldliknande utslag romanens huvudperson hade som barn men får bibetydelsen "'sugmärken" när den vuxna, framgångsrika cellisten Molly Swartling är otrogen mot sin man, den än mer framgångsrike och ständigt utlandsresande Herman. Den drygt tjugo år äldre dirigenten som var en berömdhet redan när hon som raffig tjugofemåring snodde honom från hans dåvarande hustru.

Därmed antyds att romanen ingår i en gångbar genre: missnöjd kvinna i ståndsmässig miljö som söker nya kryddor i livet.

Fast här tillstöter en ovanlig komplikation: hon börjar få anonyma brev där det talas om Medelålderskrisen och Mycket vill ha mer. Det dyker upp en affisch med frågan "Vem är beställaren?" och det talas om ett Mollys Requiem.

Det senare anspelar på Mozarts Requiem, som färdigställdes efter hans död, och vars anonyme beställare aldrig gav sig tillkänna under Mozarts livstid.

Någon är alltså ute efter Molly Swartling. Frågan är vem och varför.

Äktenskapet är byggt på Mollys pliktkänsla och mannens pengar, vilket skapar kaos i förhållande till barnen, den överaktive sonen som skickas till internat och en alltmer genomskådande dotter i de begynnande tonåren. Därtill ett yttre hot och ett inre sammanbrott där det första bidrar till det andra.

Så Molly börjar vänstra i villaområdet. Saven stiger och moralen sjunker, därmed även pliktkänslan och arbetskapaciteten. Stråken börjar spela lika falskt som hon lever sitt liv. Och när mannen sätter på barnflickan, en socialt ambitiös och cynisk 25-åring brakar helvetet löst. Det har det gjort redan på sid. 1, så det är ingen överraskning för läsaren.

Länge befinner man sig snubblande nära en FLN Light. Barbara Voors har uppenbarligen insett risken, för hon brer på stora sjok med utdrag ur en bok om Mozarts sista månader och hans arbete med Dödsmässan. Plus anonyma psykologsamtal därtill.

Helt lyckad blir inte denna litterära triptyk. Det blir skal på skal utanpå huvudberättelsen, utan att det tillför särskilt mycket mer än sidantal. Något självklart samband mellan det utfattige Mozarts lidanden och den väl försörjda Molly Swartlings finns knappast.

Smultronbett är en moralitet i så måtto att här får alla som fuskar i sin existens sina straff. I fallet Molly beskådar man upprullandet av en ytlig karaktär som haft tusen kakor på fatet och velat äta dem samtidigt och ändå förvånar sig över spyreflexen. Att hon inte tål att maken gör det hon själv gjort både här och där ingår i det självbedrägeriet.

Ibland har jag undrat om det inte är den samtida romanens förbannelse att allt måste bli spänningslitteratur. Men här får man ändå vara tacksam för spänningen: när Nemesis träder fram ur anonymitetens mörker sker det med en bravur som definitivt lyfter romanen ur det litterära träsket av villaförortsneuroser.

Roman

Gunder Andersson