ÅSIKT

Få vågar så

JOHN PETER NILSSON gläds åt en curator som vänder upp och ner på Göteborg

1 av 4
Gratis massage för besökarna. Thailändaren Surasi Kusolwongs institut är en del av biennalen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Varför ska inte Göteborg också ha en internationell konstbiennal när varje stad med självaktning runt om i världen har det? Eller rättare sagt, varför inte två stycken! Om någon vecka öppnar en nordisk biennal på Röda Sten och nu i helgen slår den internationella upp dörrarna på fyra platser; Göteborgs Konsthall och Konstmuseum, Hasselblad Center och på Bohusläns museum i Uddevalla.

Det är andra året för den internationella biennalen, denna gång med konstnären och tonsättaren Carl Michael von Hausswolff som curator. Han har bjudit in 26 konstnärer, en del överraskande okända.

Mest kontroversiell är amerikanen John Duncan, som blev utkastad från ateljéprogrammet Iaspis i Stockholm då det visade sig att ett tidigt verk av honom från 1980-talet bestod av inspelade samlagsljud från honom själv och ett mexikanskt kvinnolik. Nu presenterar han en ljudinspelning av en barnkör. Utanför Göteborgs Konsthall studsar spröda barnröster mot den fascistinspirerade arkitekturen.

Allt var inte klart när jag såg Against all evens under pressvisningen. Finländarna Tommi Grönlund och Petteri Nisunen höll fortfarande på att montera en vattenljudsinstallation i konsthallen. Bra idé, dock: från taket kommer det vatten vars ljud filtreras genom förstärkare.

Men thaimassagen var igång. Under hela biennalen får besökarna gratis massage. Thailändaren Surasi Kusolwong presenterar helt sonika ett mer eller mindre traditionellt massageinstitut med glokala ingredienser. När jag själv fick en avslappnande behandling visade det sig att massösen talade härlig göteborgska.

Enligt von Hausswolff syftar biennalens titel på "ett motstånd mot det utslätade och uddlösa - det mediokra. Den vill engagera till reaktion och trots, kanske inte på konfrontationsbasis utan snarare utifrån andra kritiska grunder."

Och visst, det är ett gäng intressanta konstnärer som han bjudit in. En del kanske lite kantstötta, men definitivt inte slätstrukna.

Mexikanskan Teresa Margolles ljudinstallation av hur det låter att såga ett kranium är direkt obehaglig. Innan man möter verket i konsthallen har man hunnit med att uppleva världen upp och ner genom tysken Carsten Höllers speciella glasögon. Och så är det. De presenterade konstnärskapen vänder i mångt och mycket just upp och ner på invanda synsätt. Världen är så mycket mer underbar men också så mycket mer obehaglig än vad vi egentligen vill veta.

Utställningen som helhet är i mångt och mycket ett konstverk av von Hausswolff själv. Hans ständigt oroande själ i svenskt konst- och musikliv sätter prägel på hela evenemanget. Vilken curator skulle i dag våga att utnämna den svenske anarkistiske brevbombaren Martin Ekenberg från början av 1900-talet till konstnär? Eller tysken Karl-Hans Jankes uppfinningar av rymdskepp eller andra märkliga farkoster? Den yngre tyske ljudkonstnären Carsten Nicolai har letat reda på Jankes ingenjörskonst från hans tid på ett mentalsjukhus i Tyskland. Det är en egen värld som Janke presenterar, men hans ritningar av ett överljudsflygplan påminner ändå till exempel om vad Boeing gör nu.

Det finns fler original i von Hausswolffs kabinett. En del favoriter i repris, som svensken Friedrich Jürgensons kommunikation med "den andra sidan" som presenterades på Färgfabriken i Stockholm för några år sedan. Men också en del överraskande "vanliga" konstnärer. Sydafrikanskan Candice Breitz har gjort ett riktigt bra nytt video-verk. Hon har samplat och gjort om fyra Abba-sånger, framförda av Abba-imitatörerna Arrival. På fyra videoskärmar ser man fyra loopar med fyra olika sånger. Men det är endast en mening av sångerna, repeterade och manipulerade. Vad betyder egentligen: "When you"re gone, how can I even try to go on"?

Danskan Simone Aaberg-Kern fortsätter sitt resonemang om varför kvinnliga stridspiloter är konst. I entrén till Konstmuseet visas en videodokumentation och ett verkligt flygplan: det handlar om hur Aaberg-Kern lär en flicka från Kabul i Afghanistan att flyga. Många dramatiska händelser inträffar men i grund och botten handlar det om hennes egna egensinniga förtjusning att lära sig och våga flyga själv. En typisk metafor för hela det von hausswolffska universumet.

Alla konstnärer är inbjudna med omsorg. Det är en provocerande men också en ödmjuk utställning som vågar lite mer. Grattis Göteborg (och Uddevalla) att ni litade på von Hausswolff! Jag kommer tillbaka.

Konst

John Peter Nilsson