ÅSIKT

Ett rus och ett brus

Magnus Ringgren om en poet utan hejd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Som att leva i ett pågående brus" - så är det att läsa Kristian Lundberg. Hans texter är vindlande, upprepande, tonfallsrika. De förvandlas till rum att vistas i, rum där man varit förr och dit man vill återvända. Hans poesi är ett rus som man känner mycket väl och just därför vill utsätta sig för igen och igen.

Han har en plats, det är hans stora lycka som poet. Det är en lägenhet i centrala Malmö, några stadskvarter, ett hus på landet. Men platsens poesi? Nej, här är för mycket bråte, för mycket impediment. Framförallt är det inte naturlyrik, här finns för många bilvrak och för många trasiga mänskor. Platsen är ett människans tillstånd, inre och yttre.

Dikten finns där, tillreds och färdig, på denna plats när den hugger det poetiska jaget i strupen. Ett brus uppstår, något som bryter sig in i författaren. Bilderna finns där också, dem han alltid använder. Det gäller bara att börja. Och sedan sluta. I detta kretslopp mellan tillblivelse och upphörande rör sig Kristian Lundbergs diktsvit Hardcore, hans andra bok för i år. En tredje kommer i höst. Ingen hejd på detta flöde. Att han i en efterskrift säger sig lämna poesin är om inte lögn så ytterligare en dikt.

På mångfaldiga sätt är Kristian Lundberg en otidsenlig poet. "Diktens enda orsak till existens är medmänsklighet" - så får man inte säja! Han har förgripliga åsikter, i böckerna och som kritiker. Och han är en del av den kristna underström som tycks starkare och mer sorlande nu än på länge i svensk litteratur - utan att nån på allvar talar om den, sånt talar man inte om. Därifrån kommer idén om medmänskligheten - det är Kristus som är Den Andre. Men det blir aldrig abstrakt och predikande. Det är förankrat i egna livsavtryck - för att låna ett begrepp från Gunnar Ekelöf.

Den enda plats där världen på allvar blir synlig är i ett biografiskt förankrat jag, med sin släkthistoria och sina trevande rörelser mot framtiden. Kristian Lundbergs dikt är självbiografisk, något som inte heller är så inne just nu, milt sagt. Han avläser samtiden i sitt jags rörelser ungefär som Göran Sonnevi - en av de poeter han förgriper sig mot i Hardcore.

Hur beskriva ett brus? Det går inte, det måste höras, kännas. Tanketrådarna hos Kristian Lundberg är många, men det är sorlet av tid och biografi som är det väsentliga. Kristallisationspunkter finns - Kristus, en svunnen kärlek, en och annan resa, sublima bildblixtar - men det är den framvällande massan av text som läsupplevelsen måste försöka rota sig i. Bokstäverna ska "sträcka sina rötter förbi Jerusalem och in i Malmö". Skrivandet är ett uppdrag: att vägra ondskan, att vara mänsklig, det vill säga Kristuslik. Dikten måste överge Markaden och söka sig mot Gud.

Möjligen kan man tolka viljan att sluta skriva poesi så här: Dikten förvandlas också den lätt till köpenskap och vara. Då måste man lämna den bakom sig, överge den för att erövra den på nytt. De enkla grundorden är på ständig vandring, från genre till genre, från bok till bok, från förlag till förlag, för att rädda sig.

Ett brus, en lycka som kan förväxlas med förtvivlan, ett ingenting som mättas med nyanser tills det brister, snö och körsbärsblom i samma ögonkast. I sådana paradoxer börjar och slutar Kristian Lundbergs dikt. Den är en ofrånkomlig ton av helighet i vardagen, en huvudvärk som aldrig släpper, en ikon i ett stökigt vardagsrum.

Lyrik

Magnus Ringgren