Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Ett Japan vi inte sett

    När Haruki Murakami 1987 gav ut romanen Norwegian Wood utnämndes han av många till en japansk Salinger - han med Räddaren i nöden. Och likheter finns. Det kan man konstatera då romanen nu getts ut på svenska.

Men där Salinger på ett suveränt sätt begränsar ämnet, som är tonåringens väg in i vuxenhet, breddar Murakami perspektivet. Han säger mer och han säger mindre.

Mer i det avseendet att hans huvudperson Toru Watanabe, bokens jagberättare, inte bara går på universitet, är olyckligt förälskad och förvirrad inför sin framtid. Toru ser och kommenterar också den radikala studentrörelsens framväxt och krav. Året är 1969 och studenterna stänger universiteten och uppträder aggressivt. Det är första gången jag läser om den militanta studentrörelsen inifrån. Det är fascinerande.

 

    Mindre säger Murakami om romanfigurerna. Toru, som läser tyska och teatervetenskap, blir belyst ur alla vinklar: hans stora självkontroll och disciplin, hans undanglidande personlighet som bottnar i osäkerhet och fruktan för framtiden, hans längtan efter kärlek som krockar med rädslan att lämna ut sig. Det är övertygande skrivet.

Men gestaltningen av hans vänner och deras beteenden ligger med ett par undantag på ytan. Här möter man exempelvis en stjärnstudent, fylld av både cynism och karriärism, men vad som driver honom framåt är lika oklart som hans vänskap med Toru. Deras vänskap baseras på att bägge gillar Fitzgeralds roman Den store Gatsby.

 

    Hänvisningar och anspelningar på böcker och musik är romanen fullproppad av. Intressant är - vilket retade upp den etablerade kritiken i Japan - att förebilderna genomgående är utländska. Brittisk popmusik, mest Beatles vilket ju framgår av romantiteln, och hårdkokt och realistisk amerikansk litteratur - Chandler, Faulkner med flera - trängs med varandra.

Murakami excellerar i objektiv berättarmetod: utan att höja ett ögonbryn skildras ett våldsamt supande och knullande som ligger ljusår från en lågmäld och sirlig Kawabata.

Överdrivet? Kanske, men författaren ville med romanen bryta med höviskheten, skaka om läsarna och då är överdriften, det extrema, ett nödvändigt medel. Själv sa han att han ville förändra den japanska litteraturen inifrån.

Han lyckades.

Nils Granberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet