ÅSIKT

Tänk om det skulle bli demokrati i Irak"

NOAM CHOMSKY om en mycket osäker framtid

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I det kaos som nu är Irak är den huvudsakliga tvistefrågan vem som styr landet: irakierna eller en klick i Crawford, Texas?

Föga förvånande vill framträdande sekulära och religiösa figurer inom oppositionen mot Saddam Hussein att irakierna ska kontrollera Irak, med Förenta nationerna som mellanhand.

Amerikanska politiker har ett radikalt annorlunda synsätt. De tycks vara inställda på att installera en klientregim i Irak, i enlighet med rådande praxis på andra håll i regionen och, betecknande nog, i de regioner som har befunnit sig under USA:s överhöghet i ett århundrade: Centralamerika och Västindien.

Brent Scowcroft, nationell säkerhetsrådgivare till Bush den förste, har just upprepat det självklara: "Vad kommer att hända första gången vi håller val i Irak och det visar sig att radikalerna vinner? Vad gör man då? Vi kommer sannerligen inte låta dem ta över."

Regionen är djupt skeptisk till USA:s motiv. Från Marocko till Libanon till Persiska viken tror nära 95 procent av befolkningen att Irakkriget utkämpades för att säkerställa "kontroll över arabisk olja och underkuvandet av palestinierna under Israels vilja", uppgav Youssef Ibrahim i Washington Post som citerade en undersökning som beställts av Shibley Telhami vid University of Maryland.

Tidigare erfarenheter tyder på att Bushs pr-folk kommer att vilja inrätta någon sorts formell demokrati i Irak, förutsatt att den inte har mycket substans.

Det är svårt att föreställa sig att Washington skulle gå med på att ge något verkligt inflytande till den shiamuslimska majoriteten, som troligen kommer att yrka på en islamisk politisk ledning och försöka etablera närmare relationer med Iran, vilket är det sista bushiterna vill.

Eller att de skulle gå med på att ge något verkligt inflytande till den kurdiska minoriteten, som troligen kommer att eftersträva någon form av autonomi inom en federal struktur, vilket Turkiet på inga villkor kan tänka sig.

Turkiet förblir en viktig bas för USA:s makt - trots spänningar till följd av det faktum att den turkiska regeringen följde det egna folkets vilja när den inte tillät amerikanska trupper att invadera Irak från turkiskt territorium.

Fungerande demokrati i Mellanöstern skulle få konsekvenser som inte är förenliga med USA:s mål att förstärka sin dominans i regionen.

Bushadministrationen har offentligt deklarerat att nästa måltavla kan bli Syrien och Iran - detta skulle förmodligen förutsätta en stark militärbas i Irak, vilket är ytterligare en anledning till att någon meningsfull demokrati knappast lär tillåtas där.

Militärbaser i hjärtat av världens största energireserver har också uppenbara konsekvenser när det gäller att stärka kontrollen över dessa resurser och den strategiska makt och materiella rikedom de tillhandahåller.

Irakkriget är en provkörning för att visa världen att Bushadministrationen tänker sig att dess nationella säkerhetsstrategi, som offentliggjordes i september förra året, ska tas på allvar.

Budskapet var att Bushadministrationen avser att styra världen med våld, den enda dimension där den dominerar fullständigt, och göra det permanent, och undanröja varje potentiell utmaning mot dess herravälde. Detta är hjärtpunkten i den nyligen offentliggjorda doktrinen om förebyggande krig.

Innan Förenta staterna startade kriget mot Irak kände det sig tvingat att försöka pressa världen att acceptera dess ståndpunkt, men lyckades inte. I normala fall ger världen efter.

Ta till exempel det första Gulfkriget. Den gången utövade Förenta staterna starka påtryckningar för att förmå säkerhetsrådet att gå med på USA:s krigsplaner, trots att en stor del av världen motsatte sig dem.

I varje juridiskt system som går att ta på allvar betraktas framtvingade domslut som ogiltiga. Men i den internationella politik som bedrivs av de mäktiga betraktas framtvingade domslut som fullt godtagbara. De kallas diplomati.

Förenta nationerna befinner sig nu i ett mycket riskabelt läge. Förenta staterna kan vidta åtgärder för att avveckla organisationen - eller åtminstone försvaga den.

Den nuvarande administrationens extremistiska hållning utsätter världsorganisationen för allvarlig fara och hotar hela den internationella rättsordning som med stor svårighet byggdes upp efter andra världskriget som en grundval för en fredligare värld.

Det är naturligtvis viktigt att upprätthålla makten även på hemmaplan.

Förra hösten, i kongressvalen, skulle Bushadministrationen ha lyckats dåligt om sociala och ekonomiska frågor hade dominerat. I stället förmådde den lägga tonvikten vid säkerhetsfrågor, som det förmenta hotet från Irak.

Lagom till presidentvalet kommer administrationen behöva hitta en ny drake att slå ihjäl.

Under tiden bör det ligga högt på amerikanska medborgares dagordning att verka för att Irak ska styras av irakier, och att Förenta staterna ska tillhandahålla massivt bistånd som irakierna själva får bestämma över - förmodligen skulle det då användas till annat än amerikanska offentliga subventioner åt Halliburton och Bechtel.

En annan prioritet bör vara att bromsa den extremt farliga politik som tillkännagavs i säkerhetsstrategin, och som tillämpades när Irak intogs som "förrätt" som David Sanger och Steven Weisman beskrev det i New York Times.

Kraftfulla insatser bör också göras för att stoppa den kraftigt ökade vapenförsäljning som emotsågs som en gynnsam konsekvens av kriget och som kommer att bidra till att göra världen till en ohyggligare och farligare plats.

Dagordningen börjar, som alltid, med att försöka ta reda på vad som sker i världen, och därefter att göra något åt det, vilket vi har större möjligheter att göra än någon annan. Endast ett fåtal har samma privilegier, makt och frihet - och därmed ansvar - som vi. Det borde vara ytterligare en truism.

Noam Chomsky