ÅSIKT

Den besvärliga Birgitta

Vem var hon? Och hur har hon utnyttjats? Torsten Kälvemark läser fem böcker om ett jubilerande helgon

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hur såg den heliga Birgitta egentligen ut? Frågan har genom åren diskuterats av de lärde. I Vadstena klosterkyrka finns en staty av henne som i litteraturen går under namnet ”den porträttlika Birgitta”. Men just denna porträttlikhet bestreds på sin tid av Sven Stolpe som i ett sedvanligt temperamentsfullt yttrande tog avstånd från statyns ”klossiga, plumpa gestalt” och dess version av Birgitta som ”en slött bligande bondgumma”.

Stolpe må ha haft sina fördomar om svenska bondkvinnor men kanske hade han i något avseende rätt. Den norske professorn Helge Nordahl, som författat en av de böcker som utkommit inför 700-årsminnet av Birgittas födelse, pekar på att åtminstone hennes biktfäder beskriver henne som en späd eller spensligt byggd person. Hon var ju trots allt en aristokratiskt förfinad kvinna, en gång rikets andra dam och inkallad till hovet som mentor för den unga drottningen.

Möjligen kan båda de stridande falangerna ha rätt. En person som blev sjuttio år och som fött åtta barn kan ju genom åren mycket väl ha förvandlats från en späd jungfru till en mer imposant kvinnogestalt. Sådana metamorfoser är inte ovanliga i historien. Men intressantare än frågan om hur vårt svenska helgon faktiskt såg ut är kanske hur varje epok och varje intressegrupp försöker forma hennes mer immateriella gestalt efter sitt eget syfte.

Ta till exempel en annan andlig gigant i vårt land, Nathan Söderblom. Han försökte i ett berömt anförande i Vadstena år 1916 att göra Birgitta till en ”reformationens förelöpare”. En vacker tanke men ganska ohistorisk. Om det var något som Birgitta kämpade för så var det ju att ur de samtida maktstriderna återupprätta påvedömets auktoritet.

Eller ta ett mer näraliggande exempel på ett oblygt försök att utnyttja Birgittas starka varumärke. Organisationen Kvinnor i Svenska kyrkan antog vid sitt årsmöte i Vadstena häromveckan ett uttalande där de utnämner Birgitta till ”beskyddarinna för kvinnors sexualitet”. Också detta en ädel tanke men av samma historiska värde som den pågående amerikanska diskussionen kring frågan om Jesus skulle ha kört en energislukande fyrhjulsdriven stadsjeep om han levat i dag.

De kyrkliga kvinnorna åberopar i sitt uttalande Birgittas auktoritet i polemik mot Vatikanens syn på sexualiteten som i första hand inställd i fortplantningens tjänst. Men Helge Nor-dahl, som är en kringsynt grans-kare av de senaste hundra årens litteratur om Birgitta, konstaterar att hon uppenbarligen känt stor avsky för ett starkt driftliv och att hennes grundinställning till sexualiteten var just den som också dagens påvestol representerar. Som skyddshelgon för en RFSU-inspirerad ideologi är Birgitta med andra ord inte den lämpligaste personen, särskilt inte som hennes smädande av kung Magnus Erikssons påstådda homosexualitet knappast stämmer med dagens politiska korrekthet.

Inte heller påven Johannes Paulus tycks ha hamnat särskilt rätt när det gäller den heliga Birgitta. Hans utnämning av henne till en av Europas skyddspatroner fångar ju in EU:s nordliga dimension men den ignorerar att Birgittas relation till ett större och utvidgat Europabegrepp verkligen är problematisk. Bland annat var hon ju en ivrig tillskyndare av ett krig mot de ortodoxa ryssarna i Novgorod, inte av politiska skäl utan av rent religiösa. När de svenska myndigheterna valde en religionsdialog i stället för en ren omvändelse under vapenhot förlorade detta krig i Birgittas ögon sin legitimitet och blev ytterligare en anledning till hennes förtal av kung Magnus.

Allt detta är som sagt exempel på hur Birgittabilden trots det senaste seklets forskningar fortfarande är högst motsägelsefull och hur svårt det tycks vara att hantera ett helgon i ett historiskt perspektiv. I själva verket speglar detta det djupare dilemma som Hans Furuhagen redan för ett decennium sedan påpekade i sin utmärkta bok Furstinnan av Närke som blev den heliga Birgitta (den utkommer förresten i en pocketutgåva i sommar).

Han skriver där om historikers och teologers bristande intresse för källkritik när det gäller Birgitta. Den fråga som forskningen ivrigt borde sysselsätta sig med är en grundläggande analys av de intressegrupper som strax efter hennes död tagit henne på entreprenad. Eller med Furuhagens ord: ”Vem ville göra Birgitta till helgon – och varför?” Mycket tyder nämligen på att Birgitta kanoniserades efter initiativ från kretsar i Rom snarare än i Sverige. Hon blev delvis ett redskap i en europeisk maktpolitik vid 1300-talets slut. Brådskan att helgonförklara henne kom naturligtvis att påverka de dokument som i stor utsträckning utgjort eftervärldens källor för beskrivningen av hennes liv och gärning.

När man läser alla de Birgittaböcker som kommit ut med anledning av jubileet får man också en känsla av att bilden av vårt svenska helgon ibland befinner sig i ett slags historiskt vakuum. Birgitta beskrivs och analyseras ur en rad perspektiv men man kan ibland längta efter den advocatus diaboli som i helgonprocesserna brukar vara en balans till de hagiografiska skildringarna. Man behöver i och för sig inte återvända till den gamle litteraturhistorikern Henrik Schück som ansåg att det var ”en kärleksfull och sörjande änkas sjuka fantasi” som skänkt Norden dess främsta helgon. Inte heller behöver man ansluta sig till August Strindbergs föraktfulla kommentar: ”Birgitta: oregerlig kvinna. Den härsklystna emancipissan fick smörj som barn för att hon var så högfärdig. Profeterar – men klickar.” Ändå kan också den som aldrig varit marxist ibland önska lite mer betoning av de materiella drivkrafternas betydelse för de historiska processerna kring den heliga Birgitta.

Om man trots dessa invändningar utgår från det faktum att Birgitta var en överväldigande personlighet, en profetgestalt (i klassisk gammaltestamentlig mening) och en storslagen religiös mystiker finns det mycket kunskap att hämta i de böcker som kommit ut i anslutning till 700-årsjubileet. Helge Nordahl ger, som redan nämnts, ofta en utmärkt översikt av tidigare forskning på området och närmar sig den historiska Birgittagestalten med en försynt nyfikenhet.

Birger Bergh tecknar för sin del ett porträtt i helfigur som är på en gång respektlöst och fyllt av vördnad för hennes geni och egenart. Inte minst träffande är hans humoristiska analyser också av vår egen samtid. Han pekar på problemet att göra Birgitta begriplig också för sekulariserade nutidssvenskar: Hur ska man överbrygga gapet mellan medeltida, kristet fromhetsliv och svensk nyhedendom, inte minst den nyhedniska inställning till religion och kristen tro som bland annat tar sig uttryck i ett språkbruk där begreppet ”religiös” ofta används med bibetydelsen ”konstig”.

Berghs närläsning av centrala Birgittatexter ger hans presentation naturligtvis en annan tyngd än Lennart Jörälvs mer journalistiska översikt. Den senare boken är ändå en i flera avseenden läsvärd framställning av den medeltida miljö som hade ett av sina centra i Vadstena.

I Per Beskows och Annette Landens volym samlas en lång rad experter på olika aspekter av den birgittinska historien. Här finns historiker och teologer av facket sida vid sida med en allmänkunnig religiös idéhistoriker som Lars Bergqvist. Det är delvis en bok för en mer specialiserad läsekrets men Per

Beskows inledande översikt av Birgitta-bildens förvandlingar är en lättillgänglig skildring av historiens värderingsförskjutningar speglade i helgonets ge-stalt.

Vill man gå till Birgittas egna texter för att bilda sig en uppfattning om hennes tankevärld ger Alf Härdelins urval ur hennes uppenbarelser en bra grund. Det är de mer centralt religiösa texterna som finns med snarare än de ibland svavelosande dagspolitiska uppgörelser som ju också ingår i hennes intellektuella kvarlåtenskap. Härdelin är en erkänt god stilist och eminent kännare av medeltidens fromhetsliv och han har överfört den latinska texten till en lättflytande svenska.

Texturvalet föregås av ett slags inledande meditation av Birgitta Trotzig som ställer fram Birgitta jämsides med ett annat kvinnligt helgon med stor aktualitet, Hildegard av Bingen: ”När jag läser Birgittas Uppenbarelser eller ser in i Hildegards i verklig mening surrealistiska bildvärld ? tänker jag ofta på att detta är den barnavärld vi förlorat, underbar, vild, skön. Hildegard och Birgitta, dessa stora gestalter, varken vuxna eller barn, en ny sorts verklighet, paradisiskt förvandlad.”

Det är också en Birgittabild vid sidan av andra: den konstnärligt surrealistiska gestaltaren av en översinnlig verklighet. Den är förmodligen lika sann som framställningen av henne som en politiserande kraftkvinna på en europeisk och nationell scen.

När man ställer alla dess bilder bredvid varandra vill man möjligen i Hans Furuhagens anda efterlysa en mer samlad och kritiskt värderad bild av den ge-stalt som så många tycks vilja forma efter sitt eget beläte. Framför allt skulle man vilja läsa en bok där Birgitta i och för sig sätts i fokus men där det politiska omvärldsperspektivet är mer uttalat än i de nu aktuella böckerna.

Dessutom skulle man önska att någon ändå kunde ge ett auktoritativt svar på den brännande frågan om Birgitta mer påminde om en bligande bondgumma än om Furstinnan av Närke.

Historia

Torsten Kälvemark