ÅSIKT

Kartan och terrängen

BARBRO WESTLING ser en teaterbiennal syna sina sömmar

1 av 2 | Foto: BODIL JOHANSSON
Anders Carlsson och Monica Wilderoth i "Jag skulle ha ropat för länge sen" av Teater Terrier i Malmö.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

2003 års teaterbiennal, den sjätte i ordningen, pågår i helgen i Uppsala och det är inte att gå till överdrift att påstå att mycket är sig likt. 1 400 personer som deltar, fler än någonsin, och på Upsala stadsteater spelas de tolv föreställningar som kritikerjuryn valt ut samt ges seminarier, föreläsningar och debatter i strid ström. Jämlikhet, verklighet, politikernas ansvar och konstnärernas villkor.

Varför är teatern viktig, för vem spelar man, var finns förändring och utveckling, vad ska ske med institutionerna, hur ska kvinnorna bryta sin underordning och när ska den 42-årige LO-anslutne mannen börja gå på teater?

"Teatern är viktig för att den handlar om livet, döden, möten, allt det där, ni vet."

Astrid Assefa, ny chef på Dalateatern, tar redan första dagen ganska lätt på förklarandet. Och kanske gör hon rätt.

Teaterbiennalen är trots sina utländska gäster och kritiker i första hand en självklar och intern historia. Den stora svenska branschbegivenheten för teaterfolk och i bästa fall ett tillfälle att reflektera över vad man håller på med. Så att inte bara formen fylls ut med aktivitet.

En glad nyhet för i år är att kretsen vidgats och föryngrats med samtliga svenska teaterhögskolor samt DI som är på plats med sina slutproduktioner.

Det pekar framåt, liksom att ekonomin ändå inte blev det återkommande sorgeämnet i år.

Efter att ha lyssnat till sociologen Tor Larssons beskrivning av vad den pågående regionaliseringen egentligen innebär för kulturen verkade dock biennalens friska självkänsla plötsligt aningslös. Larsson jämförde den samhälleliga regionaliseringen med den fusionering som redan ägt rum i företagsvärlden.

Vad händer när staten bidrar mindre och regionerna mer? De professionella förlorar sin makt och underställs nya huvudmän som styr enbart med resultatmål. En utveckling som kräver inget mindre än en ny och tydlig kulturreform, hävdade Larsson.

Suzanne Osten tillhör den generation som inspirerade till 1974 års reform och hennes Det allra viktigaste på Unga Klara hör till de juryvalda föreställningarna.

Ensemblens lek med Jevreinovs text är måhända inte så sexualpolitiskt drabbande som

biennalens queer-seminarium gör anspråk på men själva teaterleken tar ut svängarna så att

leken når längre än teorin.

Mer allvarsam är den lek som finns i Staffan Roos uppsättning av Lucas Svenssons Fallna från månen. Alla barnteateringredienserna finns där, men tråden de hänger på är ack så skör.

En ytterst samtida barnteater från Dramaten, om än Unga Riks med sanslöst charmiga Malla handlar i regi av Elisabeth Frick, får en att andas ut över ett mer robust lyckligt slut.

Politisk teater har nästan blivit mode och med på biennalen finns Teater Tribunal som med Hot mot hennes liv gjort en förödande stark demonstration av hur den radikala gesten i dag förvandlas till underhållande form.

Ensemblen laddar Martin Crimps postideologiska splitter med så mycket medial mimik och gott humör att dialektiken nästan går förlorad.

Det är politisk teater men samtidigt mycket fjärran från den samhälleliga verklighet som Teater Terrier i Malmö tar upp. Där Teater Trixter från Göteborg med Bl a gör ett sällsamt suggestivt rörelse- och bildcollage är Terrier stilla lysande och ensamma om att våga låta innehållet gå före formen. Deras Jag skulle ha ropat för länge sen är en föreställning som tydligt tar ställning och solidariserar sig med de mest utsatta.

Det som kanske ändå känns mest glädjande med årets biennal är den konstruktiva kritik som riktades mot juryn. Vad innebär det att välja ut de bästa föreställningarna ur två års repertoar, är det att ta ansvar för hela teatern, dess utveckling och problem? Toppen på ett isberg av frågor som rör kulturens värde, brukare och dörrvakter. Inte en enda föreställning från regionteatrarna fanns med på årets biennal och nu sluts nya allianser.

Riksteatern erbjuder sina Hallundadagar till regionteatern där publiken kan få se den teater som biennalen, denna gången, nobbade.

Barbro Westling