ÅSIKT

Två läsare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

- Vem är den yvige?

- August.

- Varför låter han så rättshaveristisk?

- För att hans äktenskap håller på att haverera.

- Jaha. Den här Likt och Olikt, går den att läsa?

- Det beror på hur mycket tålamod du har. Känner du till den där tortyrmetoden när man släpper ner små vattendroppar mot hjässan på en fastskruvad person, så att det så småningom känns som hammarslag?

- Jag har hört talas om den. Jag har aldrig varit med om den själv.

- Så känns det att läsa Likt och Olikt.

- Varför det?

- Därför att oavsett om han skriver om hur bra kantonerna i Schweiz är, eller om missnöjets orsaker, eller om dumma tyska förläggare, eller om hur underlägsen kvinnan eller de svarta i Amerika är, så har han samma tonfall. Han är som ett gökur som inte kan sluta. Monomana monologer.

- Det kanske var brödskriverier. Men provokation är väl alltid bra? Någon måste ju göra sig till djävulens advokat. Förresten, Den lilla katekesen för underklassen, den är ju också med i Likt och olikt. Den är väl bra.

- En tunn radikal fernissa över den egentliga kärnan: misogyni. De socialistiska idéerna har han rafsat ihop från andra, de är inte uppriktigt menade.

- Du kan väl inte avgöra vad som är uppriktigt.

- Jo. Det kan jag.

- Du låter som en riktig bokbrännare. Men jag vill insistera: är det inte roligt med idéer som inte är politiskt korrekta? Provokationer kan ju göra ett slags skandalsuccé. Det är alltid piggt med utmaningar, även om åsikterna är unkna. Och så får man en chans till självprövning. Finns det något hemskare än ett bigott skriande på censur?

- Det finns inget hemskare än ett bigott skriande. Men Strindbergs programmatiska hat har ingenting uppfriskande över sig. Man måste göra skillnad mellan den radikala vreden och det reaktionära hatet.

- Så Strindberg var en överskattad proffstyckare i sina artiklar.

- Exakt. Men som skönlitterär författare var han ju bra.

Essä

Maja Lundgren