ÅSIKT

Hela livet verkar gå att stoppa in där

Dan Jönsson om smyg-
humanisten Stenmark

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jan Stenmark.
Foto: Lotte Fernvall
Jan Stenmark.

I Nationalencyklopedins ordbok läser man bland exemplen under ordet "humor": "sann ~ bygger på medkänsla".

Man kan undra varför NE har valt ut just det exemplet. Om Jan Stenmarks humor i den meningen är "sann" är i alla fall tveksamt. Medkänsla i all ära; de bästa Stenmarksbilderna tycks mig helt enkelt sällan särskilt uppbyggliga. Oftare verkar de sprungna ur avgjort lägre impulser: lyteskomik, avund, allmän inskränkthet. Och faktiskt ren sadism, ibland. Är Stenmark humanist så är han det i smyg.

Vilket väl, å andra sidan, är en del av förklaringen till att det blir så bra. Och att man gärna tillgriper språkvetenskapens ordning för att få fast honom. Stenmark kan kortsluta modernitetens rätlinjiga framstegsoptimism med en tidlös melankoli på ett sätt som ständigt öppnar nya skrattschakt ner i folkhemsdjupet. Men han kan också något annat, som är svårare att sätta fingret på. Den nya boken - med den hjärtskärande titeln Kunde jag älska skulle jag älska det här - bläddrar jag i med samma ofrånkomliga kramper i mellangärdet, lika förundrad som vanligt över hur han bär sig åt för att få gamla skämt att bli som nya. Sju böcker, nästan samma bilder - och det går ändå inte på tomgång.

Det tyder på två saker. För det första att upprepningen är delvis skenbar. Bildmässigt har varje bok sin tydliga identitet - svartvitt eller färg, montage eller (som i den förra) grovt konturerade färgfoton. Uttrycket har också förändrats med tiden: bilderna har mörknat, blivit mer komplexa - vilket de kompenserat genom att på samma gång bli både grövre och mer bisarra. Känslan för det betydelsefullt poänglösa har alltid varit en av Stenmarks specialiteter, men har raffinerats i hans senare bilder. Ibland begriper man dem nästan inte alls.

För det andra upprepar sig Stenmark hela tiden på ett oväntat sätt. I en gillestuga modell sextiotal klipper han in en liggande kvinnofigur så hennes händer hamnar i höjd med källarfönstret: "I drömmen kunde hon flyga. I drömmen kom hon åt att damma där hon aldrig annars kom åt att damma." En urtypisk stenmarkare i sin brutala kollision mellan de moderna stilidealen och de futtiga frihetsdrömmar som ryms i deras fyrkantiga livslådor. Ändå känns den inte förutsägbar.

Vad det beror på? Konkretion och fantasi, skulle jag vilja säga. Orden "kom hon åt att damma" träffar som en blixt någonstans i den förlängda ångestmärgen. Förhållningssättet påminner en del om det vi ser i bilden där en pojke sitter och tänker på en fantaflaska: "Ett barn kan till exempel tänka att den egentligen skulle ha hetat Elefantarsel, men att det inte fick plats på etiketten."

Jan Stenmark verkar alltså ha bevarat den förmågan. En förmåga som tycks vara besläktad med känslan för det som skär sig. "Det är inte nostalgi. Ficklamporna VAR bättre förr" står det på ett ställe - och det stämmer nog: ser man Stenmarks bilder som nostalgiska tror jag man missar en del av poängen med dem.

Det ljusa folkhemsskimret är snarare ett trick för att förstärka det semiotiska glapp som är montagets specialitet. Kombinerar man två bilder får man inte bara en ny bild - man får dessutom avståndet mellan de båda gamla, eller snarare mellan resterna av deras ursprungliga avsikter.

Det är i detta avstånd som collaget har sin särart, och hos Stenmark är det existentiellt och ohjälpligt. Hela livet verkar gå att stoppa in där. I denna mening, vill jag påstå, är hans humor sann. Och rentav humanistisk. I smyg.

Dan Jönsson