ÅSIKT

Fallet avslutat

...men RAGNAR STRÖMBERG hade gärna läst tio romaner till

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I samband med att Håkan Nesser nu avslutar sin dekalogi om kommissarie Van Veeteren och hans kollegor vid kriminalpolisen i Maardam, den regniga gamla nordeuropeiska staden som vuxit fram och etablerat sig i vår föreställningsvärld lika ofrånkomligt som Henning Mankells Ystad, kommer också en liten vägvisare till Nesserland Badade Van Veeteren i Kumlasjön? En guide till Håkan Nessers romanvärld. Bakom den mycket nesserska anagrampseudonymen Eugen G. Brahms, döljer sig förstås Nessers förläggare Magnus Bergh, vars guide är mer än bara trevlig och välskriven, den lyfter fram Nessers dominerande psykologiska och moraliska teman, men framför allt är det kul att läsa Bergh när han mycket pedagogiskt visar och exemplifierar hur Nesser bygger upp sina världar med ständiga spegeleffekter och kvasidokumentära tekniker till en suggestiv helhet.

Med detta i bakhuvudet blir det också logiskt att dekalogins avslutande del också är den kanske mest sorgsna men också mest moraliskt hoppfulla berättelsen. För å ena sidan är den gestalt ondskan tar i Fallet G, i en genom de tio romanerna ständigt hårdnande konkurrens, den sjaskigaste, mest cyniska och isande oberörda av dem alla. Å andra sidan låter Nesser på de sista sidorna Van Veeteren bryta den eviga vedergällningens onda cirkel.

Fallet G är en roman i två delar som omsluter de nio andra; den första delen, 1987 utspelar sig alltså just före svitens första roman, Det grovmaskiga nätet, medan den andra delen, 2002, följer direkt på den senast föregående, Svalan, katten, rosen, döden.

Denna den sista berättelsen om Van Veeteren utspelar sig inte i Maardam, utan i kuststaden Kaalbringen, där en yxmördare härjade i Boorkmans punkt. Valet av scenrum är förstås inte någon slump, för i detta självrefererande universum av berättelser som griper in i varandra finns det inte någon slump och det är därför som ansvaret är totalt. Den gången tog Van Veeterens Kaalbringen-kollega, Bausen, lagen i egna händer och det är hos honom Van Veeteren nu blir inhyst medan samma frestelse växer sig starkare och starkare i hans egen själ.

Fallet G har sysselsatt van Veeteren genom hela dekalogin, det utgör en referenspunkt och en utmaning mot grundvalarna för de till existentialistisk filosofi upphöjda utredningsmetoder Van Veeteren under dekalogins gång utvecklar ur läromästaren Boorkmanns teser och som går i arv till hans efterträdare vid Maardam-polisen.

Kärnan i denna livssyn är att allt har ett samband, att allt i tillvaron ingår i ett mönster som uppdagas när mängden detaljer, iakttagelser och uppgifter blivit tillräckligt stor och utredningen når Boorkmans punkt. Skälet till att Van Veeteren aldrig kunnat släppa fallet - det enda ouppklarade i hans långa karriär - är inte bara yrkesstolthet, inte sårad fåfänga över att ha blivit besegrad. Nej, för den genom kärleken till livskamraten Ulrike och barnbarnet Andrea med tillvaron hjälpligt försonade grubblaren över människosjälens avgrunder, handlar besattheten om att sona en egen skuld, en skam han burit på sedan skolåren.

Upptakten är en magnifik variant av den hårdkokta deckarens kanske mest blanknötta grepp och Nesser njuter i fulla drag när han låter den uppgivne och livströtte privatsnoken Maarten Verlangen få besök av en mystisk kvinna med anglosaxisk accent som ger honom i uppdrag att bevaka hennes man, Jaan G Hennan. När kvinnan några dagar senare hittas med krossat huvud i villans tomma simbassäng betraktas dödsfallet först som en olyckshändelse, men när Van Veeteren får höra vem offrets man är, blir rubriceringen mord. Han känner Hennan - som kallades G - sedan puberteten. Hennan var en fruktad översittare som vid ett tillfälle i Van Veeterens närvaro rullade in en hackkyckling i en matta som sedan ställdes upp och ner.

Offret för Hennans sadism - och Van Veeterens feghet - överlever, men tar strax efteråt sitt liv. Hennans alibi är vattentätt och efter att för andra gången ha blivit änkeman och kvitterat ut en ansenlig livförsäkring försvinner han. Femton år senare hittas den stackars suputen Verlangen mördad och Van Veeteren får åter upp vittringen efter sin ärkefiende och följer honom ännu en gång in i labyrinten.

I Fallet G är Nessers prosa, som ibland har haft ett pastischerande, lite kokett, drag, självförglömmande och avklarnad. Detta genomskinliga, okonstlade lugn tillåter en komplexitet i intrigbyggets kinesiska ask av brott inuti brott, illusion inuti illusion, som gör Fallet G till ett ödesdrama, där striden mellan Van Veeteren och Hennan är en metafor för striden mellan civilisationen och rovdjursinstinkten. Fallet G har en nerv och en nödvändighet utöver dess funktion i det stora romanbygget, som kompenserar den då och då framskymtande otåligheten i berättandet.

Till skillnad från exempelvis Ewa Morenos fall, där den manliga sexualiteten var "Djävulens bidrag till Den stora planen", eller konstaterandet i Kvinna med födelsemärke att tusentals år av lagar och kultur och konst inte förändrat människan i grunden, vill jag i Fallet G utläsa ett, visserligen skört och anspänt, men förnimbart, hopp om försoningens möjlighet och om en värld där människan inte är dömd att vara människans varg.

Sedan är det en annan sak att jag - och många, många med mig - gärna hade väntat tio romaner till på att skönja den strimman hopp.

Kriminalroman

Ragnar Strömberg