ÅSIKT

Blair och barnen

JOHN PILGER om en krigs- förbrytares pr-trick

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett så grovt brott kan inte och kommer inte att sjunka bort i glömska; fakta kan inte ändras. Premiärminister Tony Blair drog in Storbritannien i ett olagligt krig mot Irak. Han inledde ett oprovocerat angrepp mot ett land som inte utgjorde något hot, och han bidrog till att orsaka tusentals oskyldiga människors död. Domarna i Nürnbergtribunalen efter andra världskriget, som gav inspiration till en stor del av folkrätten, kallade detta "den allvarligaste av alla krigsförbrytelser".

Hans hovmän i och utanför medierna sade till honom att han var "modig" och till och med "moralisk" när han vann sin "historiska seger" över en försvarslös, hårt drabbad och traumatiserad nation, där nästan hälften av invånarna är barn. Efter kriget har hans propagandaansvariga iscensatt en rad pr-nummer.

Det första pr-tricket gick ut på att väcka allmänhetens sympati för Blair med en sorglig historia om att han berättat för sina barn att han "nästan blev av med sitt jobb". Det andra pr-tricket var en historia om att hans privilegierade barndom egentligen hade varit "svår" och "smärtsam". Det tredje och mest skandalösa var när han besökte Basra i förra veckan och lyfte upp ett irakiskt barn i sin famn, i en skola som hade renoverats inför hans besök, i en stad där utbildningssystemet, liksom vattenförsörjningen och annan grundläggande samhällsservice, fortfarande ligger i spillror efter den brittiska invasionen och ockupationen.

När jag såg bilden av Blair som höll ett barn i sin famn i Basra råkade jag befinna mig på ett hotell i Kabul i Afghanistan, skådeplatsen för en tidigare "historisk seger" för Bush och Blair, i ett annat hårt drabbat land. Jag uttalade högt för mig själv orden "ultimat oanständighet". Det var i Basra som jag hade filmat hundratals barn som var sjuka och döende eftersom sjukhusen hade förvägrats utrustning och medicin för behandling av cancer i enlighet med ett embargo som Tony Blair entusiastiskt upprätthöll.

Professor Karol Sikora, chef för Världshälsoorganisationens cancerbehandlingsprogram, som hade besökt samma sjukhus i Basra som jag, sade till mig: "Förevändningen att vissa mediciner skulle kunna omvandlas till massförstörelsevapen är skrattretande. Jag såg sjukhusavdelningar där döende människor till och med förvägrades smärtstillande medel."

Massförstörelsevapen har blivit en del av vår tids politiska jargong. När Tony Blair till slut lämnar politiken bör det ordet ristas in på hans politiska gravsten. Nu har han blivit avslöjad, ty det måste stå klart till och med för den mest hängivne av hans hovmän att han har ljugit om det främsta skäl som han gång på gång angav för angreppet på Irak.

Det finns en rad sådana lögner; de sträcker sig från Blairs uppgifter om "starka bevis" för kopplingar mellan Irak och al-Qaida och 11 september (som vederlades av brittisk underrättelsetjänst) till påståenden om Iraks "växande" kärnvapenprogram (som vederlades av Internationella atomeneriorganet när dokument som Blair hänvisade till visade sig vara förfalskade) och till hans kanske allra fräckaste lögn - att Iraks massförstörelsevapen "kan aktiveras inom 45 minuter".

Vi är nu inne på den åttiotredje dagen av det magiska, gåtfulla sökandet efter Iraks "hemliga arsenal". En expertgrupp, utsänd av George Bush, har redan åkt hem; och nu i veckan avslöjade brittiska underrättelsekällor att Blairs påstående om "45 minuter" var ett påhitt av en avhoppare med låg trovärdighet.

En av FN:s vapeninspektörer har avfärdat Blairs senaste påstående att två kanvastäckta lastbilar utgör "bevis" för mobila kemiska vapen.

Det är ironiskt att de avslöjanden som undergräver Blairs position kommer från källan till nästan alla hans fabler, Förenta staterna, där högt uppsatta underrättelsetjänstemän nu offentligt beklagar sig över att de har tvingats tillhandahålla lögner åt presidenten. "Det fungerar i grund och botten så", sade en av dem, "att du ger honom smörja. Och sen efter några dagar när det är uppenbart att det kanske inte stämde, ja, då förser du honom med lite het smörja." Blairs lögnhistoria om att Saddam Hussein var redo att gå till angrepp "inom 45 minuter" hörde till den "heta smörjan".

Alltihop var en charad. Som Hans Blix, chefen för FN:s vapeninspektörer, nu har sagt planerades invasionen av Irak uppenbarligen för länge sedan, och frågan om massförstörelsevapen baserades i stor utsträckning på "fabricerade bevis".

De som blivit lurade av Blair är inte så mycket det brittiska folket, som till största delen har genomskådat honom, utan de parlamentsledamöter som förblev tysta och de journalister och redaktörer som vidarebefordrade och förstärkte hans nonsens genom att låta det bli rubriker och huvudpunkter i BBC:s nyhetsbulletiner. De ropade vargen kommer åt honom. De friade hellre än fällde honom om och om igen, och minimerade på det sättet hans skuld, och framför allt lät de honom bestämma en stor del av den nyhetsmässiga dagordningen.

Under flera månader överskuggade denna charad den verkliga frågan: att Förenta staterna avsåg att ta kontroll över Mellanöstern genom att förvandla ett helt land, Irak, till sin oljerika militärbas.

En anmärkningsvärd officiell karta som publicerades nu i veckan visar att den brittiska militären och dess amerikanska allierade har vräkt ut multipelbomber över stora delar av Irak, varav många troligen inte har detonerat. De väntar vanligtvis på att barn ska plocka upp dem, sedan exploderar de. De dödar uppskattningsvis 20 människor i veckan i Afghanistan.

Irakkriget, denna cyniska och skamliga episod i Storbritanniens moderna historia, genomfördes i vårt namn, i ert namn. För att uttrycka det enkelt: Blair och hans kollaboratörer borde inte få komma undan med detta.

John Pilger