ÅSIKT

... men glad blir man!

Ideologia II - Göteborg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Magnus Sigurdarsons installation, ett av många uppfordrande verk som möter en på Röda sten i Göteborg.
Foto: JONAS STAMPE
Magnus Sigurdarsons installation, ett av många uppfordrande verk som möter en på Röda sten i Göteborg.

För andra gången arrangeras två konstbiennaler i Göteborg, en internationell och en nordisk. Det är alldeles för lätt att ställa dem mot varandra: en med stor budget, en med liten, en visad på de stora institutionerna i centrum, en visad på Röda sten bakom graffitiväggar. Den ena undersöker konstbegreppets mörkaste utkanter, den andra kons-tens politiska kraft. Ideologia II får nog betraktas som den lugnare av de två - tvärtemot förra gången, då den internationella biennalens tamhet lade sig platt för Ideologias energi. I år är det mest lokalens, Pannhusets, starka personlighet som vässar utställningen.

På Ideologia II trängs de två hedersgästerna John Berger och Subcommandante Marcos med unga arga ( Jani Hänninen, Khaled Ramadan, Andrea Creutz, Lise Skou) och lite äldre arga ( Lars Hillersberg, Erró). Ändå är det inte lätt att hitta en linje och troligen är det bäst att låta bli. Fem curatorer (om man räknar konstnärsgruppen FA+ som en) har valt sammanlagt femtiotalet konstnärer. Ett gemensamt drag kan vara att konsten som ställs ut inte bygger på exploaterande av någon - här finns till exempel inga mot pornografin gränsande bilder, inga former av dokumenterade övergrepp. Eller, jo en och annan. Jan Hietalas verk tillhör utställningens absolut märkligaste och sägs åtminstone bygga på upphittade fotografier av döda soldater under det finska inbördeskriget. Fotografierna visas som förstorade negativ, männen svävar i oklara rum, med svärta där ingen svärta ska finnas och vita spöklika fläckar runt ögonen. De är utklädda, avklädda, anonyma, avhumaniserade och verket ställer frågor om makt och om avbildningars syften. Fotografier vars tillkomst inte längre går att begripa ges av betraktaren nya innebörder, oundvikligen med de associationer som just den här våren har gett: Irak, Palestina.

Det som lämnar avtryck är också till exempel Jani Hänninens hetsiga men våldsamt välkom-

ponerade måleri, Frida Hultcrantz kommentarer till och uppror mot det kvinnligt maktlösa och osynliga och Gunilla Sköld Feilers och Dror Feilers svala, välavvägda installationer. Deras Amygdala, en till formen transparent men i betydelser ogenomtränglig buss, bevarar det mänskliga ljudet utan att själv rubbas. Khaled Ramadans konstnärskap kommer inte riktigt till sin rätt här på Ideologia II, han visar tre videofilmer vars motstånd mot en alltmer centrerad medievärld drunknar i konkurrensen här. Vilket kanske är rätt typiskt. Grupputställningen skapar sin egen terrorbalans.

På Nolhaga slott i Alingsås visas en liten bonusutställning med curatorerna. Hos Lars Bent Petersens små modellhus tycks kriget ha nått Göteborg men ändå verkar allt vara som vanligt. Erkki Pirtola ställer ut Imppu Salminen, som ritat en lång serie schematiska teckningar, centrerade kring någon kändis. Konst är vad vi gör den till och konst som visas på Ideologia II gör en åtminstone ibland glad.

Konst

Ulrika Stahre