ÅSIKT

Peter Löfgren reser i ockuperat område

"De desperata palestinska avlönarna tror att jag vill köpa deras arbetskraft"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hundratals män springer mot min bil, omringar den, bönar och ber, knuffar undan varandra, spottar och skriker. Några tar av sig sina tröjor för att visa musklerna. En medelålders man börjar göra armhävningar i ett rasande tempo; Se på mig! Välj mig!

Jag har hamnat på slavmarknaden, vid gränsstationen Erez, mellan Israel och Gaza.

De desperata palestinska daglönarna tror att jag är israel, att jag vill köpa deras arbetskraft.

Samma morgon har premiärminister Sharon och hans regering tillåtit 4000 palestinier att lämna Gaza för att jobba i Israel.

De män som klänger på min bil tillhör de lyckliga få som valts ut att få arbeta i den judiska staten. Miljoner palestinier hålls fortfarande inspärrade, med små möjligheter att försörja sig. Israel har total kontroll över det lilla som återstår av den palestinska ekonomin.

Men inte ens det fåtal som släpps ut kan vara säkra på att få jobb. Jag ser hur en israelisk arbetsgivare noggrant synar var och en av de förhoppningsfulla. Sedan pekar han på tio av de yngsta och kraftigaste; de får hoppa upp på hans lastbilsflak.

Jag har bevakat Mellanöstern i snart 20 år, bott i området i närmare ett decennium. Arbetet har nästan alltid handlat om att skildra våld, dess konsekvenser och orsaker. Jag trodde att jag var härdad.

Jag åker till Gaza, nyfiken på vilket hopp den nya Vägkartan Mot Fred väcker hos det palestinska folket, och jag möter brutala bilder av förödmjukelse. Osloprocessen skänkte palestinierna ett kort hopp om att äntligen kunna bestämma över sina egna liv. Nu har de lärt sig att inte hoppas. De jag möter säger sig ha ett val: att slåss eller förnedra sig. Palestinierna vid gränsövergången gör allt för att behaga, har förlorat all värdighet. De som ändå ratas - återvänder de till Gaza och talar för fred? De som får ett dagsjobb för en slavlön - ska de vara tacksamma mot Bush, Sharon och Abu Mazen?

Innan jag tillåts gå in i Gaza tvingas jag underteckna ett papper där jag förklarar mig vara införstådd med att det pågår intensiva strider i området.

Jag går helt ensam den knappa kilometern ingenmansland mellan Israel och Gaza, intensivt övervakad från tungt beväpnade israeliska vakttorn. Vid den första vägkorsningen inne i Gaza står fyra israeliska stridsvagnar. Ockupationsmakten har omringat och blockerat den lilla byn Beit Hanun, som sägs vara ett terroristfäste.

Strax intill tornar Gazas första höghus upp sig. Den japanska regeringen har finansierat bostadsområdet. Det var tänkt att tjäna som exempel på det välstånd som väntade med "freden".

I verkligheten fick bara tjänstemän i Arafats myndighet flytta in. Och när "fredsprocessen", den som kallades "Oslo", tog slut blev istället de japanska höghusen frontlinje i kriget. Så gott som varje natt utkämpas här eldstrider.

Genom labyrinten av flyktingläger och sopberg visas jag till den palestinska gerillan, som är långt bortom Arafats och Abu Mazens kontroll. Tio täckta kvinnor med var sin Kalasjnikov visar sig; de tillhör de väpnade Medborgerliga Motståndsgrupperna. De säger sig skydda den palestinska befolkningen mot israeliskt övervåld. Motståndsgrupperna har uppstått i det vakuum som bildats sedan Israel krossat de palestinska säkerhetsstyrkorna. Grupperna är enligt israelisk och amerikansk definition terrorister. De har redan deklarerat att de inte accepterar någon vapenvila, som Hamas och Islamiska Jihad sägs överväga.

Israel har krossat den palestinska myndigheten så effektivt att man inte längre har någon motpart som kan förhandla å hela det palestinska folkets vägnar.

Nästa dag tar jag mig till Ramallah på Västbanken. Där sitter Arafat i sitt sönderbombade högkvarter. Den folkvalde palestinske presidenten har tvingats bort från toppmötena av Israels och USAs ledare. Ännu en bild av underkastelse: palestiniernas första smak av demokrati slutar med att de får veta att de valde fel. Abu Mazen, som tills vidare helt saknar folkligt stöd, kunde bara bli premiärminister sedan fienden godkänt honom. Hans manöverutrymme är minimalt.

Jag vandrar runt i de palestinska säkerhetsstyrkornas högkvarter, även det sönderskjutet. På en bakgård pågår en patetisk palestinsk vapenträning - utan vapen. Israel har avväpnat milismännen sedan de återockuperade Ramallah. De tidigare så stolta palestinska poliserna tvingas använda armar, händer och fingrar till att simulera vapen. Potatisar och morötter blir fingerade handgranater.

Det är de som Israel kräver ska stoppa "terroristerna", innan armén drar sig tillbaka från återockuperat område.

På väg till Jerusalem stoppas jag vid checkpointen i Kalandia. Israelerna säger sig ha fått varningar om att flera självmordsbombare är på väg. Därför blockeras plötsligt all trafik till och från Västbanken. En av alla dessa nervösa israeliska pojkar sätter sin gevärspipa i magen på mig när jag undrar varför jag inte får passera. En kvinnlig soldat slår mig på benet med sitt tårgasgevär. Jag ser in i deras ögon; de är rädda - och därför livsfarliga.

Kalandia är ingen naturlig gräns mellan Israel och Västbanken. Kontrollstationen skär rakt igenom palestinska bostadsområden och familjer. Många barn går i skola på andra sidan. De får nu inte komma hem. En palestinsk kvinna skriker förtvivlat till soldaterna. Hon håller treårige Imad i handen, och förklarar gråtande för mig: "Min dotter står där på andra sidan, alldeles ensam. Vad ska jag ta mig till?"

Efter fyra timmar under sol i zenit blir den tusenhövdade folkmassan desperat. Den börjar röra sig mot soldaterna. Jag ser hur en av dem osäkrar sitt gevär och riktar det emot människorna. Plötsligt smäller en chockgranat alldeles intill mig. Den är inte tänkt att skada, bara att skrämma. Men treårige Imad stod för nära. Han blöder ur örat, skriker och har fruktansvärt ont. Då, äntligen, en positiv bild: Skolbarnen har tillåtits passera från andra sidan. Mamman springer mot sin dotter, lyfter upp henne, kramar henne hårt. Lille Imad slutar för ett ögonblick att gråta.

Peter Löfgren