ÅSIKT

Starkt, trots allt

Ragnar Strömberg rycks med av årets Liza Marklund

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I sin nya Annika Bengtzon-actionthriller Den röda vargen ställer Liza Marklund frågan om hur nära det var att den hårda kärnan i det sena 60-talets revolutionsromantiska svenska sektvänster försvunnit ut i samma terroristiska öken som ETA, tyska RAF eller italienska Brigate Rosse.

Marklund ställer denna fråga med sedvanlig energi och journalistisk effektivitet - men också med några hantverksmässiga skönhetsfläckar som nog måste tillskrivas marknadskrafternas krav på att kunna presentera en ny roman för den ordstäviga hängmattan.

Inte desto mindre står det mycket snart klart för läsaren varför Liza Marklunds romaner blir sådana med svenska mått mätt utmärkta filmer: det händer saker hela tiden och historiens inre logik är husmanskost-robust utifrån de utvalda råvaror som Marklund presenterar likt en tv-kock.

Först av allt måste jag ändå städa skrivbordet från det jag bara inte kan med. Alltså de Hollywood-dramaturgiska identifikationsmarkörer som Marklund hänger på sin karriärskuldtvåbarnsmammakvinna, så att Annika Bengtzon inte kan ta ett steg utan att prosan börjar låta som ett snabbrewindat soundtrack till ett debattprogram i TV3, och som går skitbra att slänga in i var tjugotredje scen i en film ( Niklas Hjulströms blick hänger kvar en lång sekund vid Helena Bergströms darrande läppar, hon tittar bort och släpper gaffeln med pappardelle, cut to hjältinnan i bilen i snöblandat regn) men som inte tillför storyn ett dugg utan bara bromsar upp skeendet, som är det avgörande i en berättelse om hämnd och brott. Det finns inte i samtida spänningslitteratur någon mer trådsliten stående figur än detta krisande privatlivsrämnande så ur den aspekten är Annikas väninna Anne Snapphane - nej, Marklund fegar inte direkt - femtielva gånger intressantare: här har vi en virtuos studie i vinluden manlig självömkan och högtidlighet, som kvinnohöljet bara förhöjer ett svidande gradstreck.

Avstampet i Den röda vargen är att Annika finner en koppling mellan mordet på en ganska beklaglig och solkig norrländsk murvel och ett attentat mot F21-flottiljen i Luleå i slutet av 60-talet. Ett spöke ur det förflutna i form av en tornedaling med det gamla yrkesrevolutionära kodnamnet Ragnwald, hemsöker Luleå och det Uppsala där maoistiska rebeller övervägde att provocera fram kapitalismens sanna fascistiska karaktär genom våldshandlingar. Det enda ögonvittnet till mordet på journalisten - för övrigt kopierat på mordet på Pasolini - är en tonårig datanörd som också han röjs ur vägen.

När Annika vill gräva i saken blir reaktions- och editionscheferna på Kvällspressen nervösa. Tystnadens konspirationsspiral når ända upp i Rosenbad och Marklund förmår skapa den där rätta Enemy of the State-paranoian.

Vad Marklund vill - och lyckas - göra, är att skildra ett nutillstånd där väldigt många medborgare höjda över alla misstankar har väldigt mycket att förlora på att någon ur det förflutna som än i dag tar allt det där på allvar, återvänder för att skipa retroaktiv rätt.

De stilistiska brister som vidlåder Den röda vargen är iögonenfallande som läsning - till exempel dialoger där replikerna liknar ingresser för tidningsartiklar - men historien och ärendet är ändå så starka pådrivande faktorer att man rycks med.

Det här är en berättelse som gör vad den lovar att göra, varken mer eller mindre. Och eftersom var sak bör bedömas efter sina anspråk så menar jag att Den röda vargen är god underhållning, som alls inte fördummar, tvärtom utgör den en påminnelse om och ett underlag för en i allra högsta grad angelägen diskussion.

Kriminalroman

Ragnar Strömberg