ÅSIKT

Fjäderlätt bollande

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lars Nilsson: "Woods"
Lars Nilsson: "Woods"

När Lars Nilsson för något år sedan ställdes ut i retrospektivt format på Magasin 3 i Stockholm fanns där både bredd och ett djup - ytan, dandyn, feministen och pornografen i flera oväntade och ett fåtal väntade sammansmältningar. Det var kort sagt en av de mest provocerande (och därtill möjligen bästa) soloutställningar Magasin 3 har visat. Nu har delar av detta stora och samverkande kommit till Paris och perspektivet blir på gott och ont helt nytt.

Här visas ett fåtal installationer, rummet domineras av huvudlösa mansdockor och en sadomasochistisk könskamp i rutigt tyg. Den inte helt utan ängslighet och attityd råa interiören i Palais de Tokyo möter det fortfarande ovanliga temat Heterosexuell Vit Man. Nej, konstvärlden i sig visar ingen brist på personer som tillhör denna grupp. Men vad som ofta saknas är konst som tampas med och vrider ur detta motiv dess möjligheter, riktiga möjligheter.

Lars Nilssons uttrycker i sin konst ett fjäderlätt bollande med schablonerna kring den manliga sexualiteten, ett bollande som försiggår livsfarligt nära det intetsägande tomma. Tydligast görs det i He was an assman, I guess, som visas på en grupputställning på Centre Culturel Suedois med verk från Magasin 3. Installationen är en surrealistisk manlig dröm om tillgängliga kvinnokroppar, fulländad konsumtion, makt i den lilla fåtöljen. Verket svajar på ett mycket otäckt och motsägelsefullt sätt mellan det utpekande och det kulturkritiska. Den huvudlöse mannen, handgripligen reducerad till kropp, blir både en självsäker förebild och en motbjudande antibild, en förbrukad stolle.

En midsommarnattsdröm har man valt att kalla utställningen på det svenska kulturcentret i Paris. Samtidskonsten möter de egna samlingarnas äldre verk i något som åtminstone skulle kunna bli illusoriskt, surrealistiskt. Det lyckas nästan. För en fullträff är utrymmet alltför litet, sammanställningen alltför smidig - den blir till underhållning. Därmed inte sagt att konstverken i sig kan reduceras. Ann Böttchers liksom Maria Lindbergs teckningar framlockar det långsamma betraktandet. Annika von Hausswolffs fotografier skapar ett välbekant sug som lovar att spränga alla pretentiösa utställningstitlar och dito former.

Konst

Ulrika Stahre